Duktig kamelbulle

Igår gjorde vi ridhusdebut, jag och Linus. Mig veterligen så har han aldrig någonsin varit i ett ridhus och eftersom hästar är hästar så kan ibland nya saker bli spännande. Lite väl spännande.

Men med en stabil och obrydd hästkompis så klarar vi det mesta! Så i sällskap av Evelina och hennes medryttarhäst Pebban så smög vi iväg i mörkret mot ridhuset.
Linus tyckte det var väldigt konstigt att behöva gå på promenad mitt i svarta natten (fast klockan var bara runt 18) och sniglade fram mer än vanligt.
Själv har jag ungefär noll mörkerseende och med detta så är min balans väldigt off och jag höll på att fara i backen innan vi ens lämnat gårdsplanen när det plötsligt från ingenstans kom en glad liten hund farandes. Den omtänksamma hästen gjorde en rivstart för att rädda oss undan monstret och sedan en tvärnit för att inte krocka med det andra ekipaget. Hängandes någonstans runt halsen på hästen så övervägde jag att kliva av och tacka för mig, men skam den som ger sig!

Till ridhuset tog vi oss, för jäklar anamma om jag tänkte låta rädslan besegra mig än en gång. Så jag tänkte på lite saker som retar mig och kände att jag blev arg och sedan höll jag i mig för glatta livet. (Men den dag jag faktiskt druttar i backen så är det nog tack och goodbye till ridningen.)

In i ridhuset kom vi också och där stod ett kompani med bastanta jättehinder och Linus gjorde stooooora ögon. Vi spenderade en kvart eller så med att strutta runt och kolla inredning och hinder. Inredningen fick godkänt, även där det låg bommar och en presenning på sargen, men hindrena... Mycket, mycket skumma. Med lite övertalning så kunde vi snirkla oss runt dom, fastän han till att börja med drogs som en magnet mot hästkompisen och tryggheten.

Planen från början var att kolla in läget (knepigt att liksom vara inomhus, tyckte Linus) och sedan släppa ut honom på långa tyglar och bara jobba på att ta oss runt fyrkantsspåret och alla hörnpasseringar med hjälp enbart av säte och skänklar. Nyttigt för mig som gärna rider med händerna, bra för hästen att få böja lite på kroppen och stretcha lite muskler. Men nu blev det inte så. Istället knatade vi bara runt alla hinder och checkade läget. Till slut insåg han väl att bommar och hållare inte tänkte äta upp honom och det gick att lägga hyfsade volter och åttor runt alltihop och sen fick det räcka. Finns ingen mening att traggla nya saker i en evighet och i ny miljö. Linus var väldigt duktig och trots att han tyckte hela arrangemanget var väldigt märkligt så höll han sig lugn och sansad.
Och jag ramlade inte av och dog, vilket var det allra viktigaste. Och inte svimmade jag heller när han blev lite spänd. Good job!

En milstolpe i mitt och Linus liv!