Tjugonionde november tvåtusentolv

Igår var det två år sedan min styvpappa/morsans gubbe gick bort. Hade tyvärr inte tid att besöka graven då, men jag stannade till en stund på väg hem från stallet idag och tände ett ljus och filosoferade lite.
Två år är en halv evighet, men det känns inte som att det var så länge sedan. Något jag kommer få bära med mig resten av livet och som jag ångrar så fruktansvärt mycket är att jag inte kastade mig i bilen och åkte till sjukhuset sent den där novemberkvällen för två år sedan. Vet inte varför jag inte gjorde det, men jag ångrar så sjukt mycket att jag inte var där de sista timmarna. Men så är det iallafall.

Är det bara jag som faktiskt inte tycker att kyrkogårdar är läskiga? Inte ens när det är mörkt tycker jag det, får mest en känsla av fridfullhet.

Nu är det klippt!

Förvånade mig själv igår med en ridtur på Linus. Har inte suttit i sadeln sedan sista dressyrträningen för 2,5 vecka sedan, men igår fick jag plötsligt ett återfall och kravlade mig upp och tog en tur. 

Linus var pigg och glad som alltid, han verkar faktiskt uppskatta att få komma ut på äventyr. Jag fattar inte riktigt att jag har tappat sugen, för när jag väl är på plats i sadeln så är det jäkligt trevligt och Linus är väldigt rolig att rida. 

Hursom... Vi travade lite försiktigt (fast vissa av oss ville gasa på rejält och det var INTE jag!) ett par gånger, men min jäkla förkylning (som hängt med i snart 3 veckor) gör att jag blir andfådd och orkeslös av ingenting, men det verkar dock som att den är på väg att släppa sitt järngrepp om mig. Äntligen.

Stackars lurviga Linus var lite svettig när vi kom tillbaka, så jag bestämde mig för att dra av honom pälsen. Dividerade med mig själv fram och tillbaka en stund, men kom fram till att det är lika bra att ta det nu innan det blir 2,5 meter snö och -30 c. 

Jag chansade på att han skulle vara snäll, han finner sig ju i att jag rakar stubben i nacken på honom med maskin och det är ju inte alla hästar som tycker att det är okej med en brummande maskin precis vid öronen.

Så lite bomull i lurarna på hästen och sen körde vi! Han var lite skeptiskt till att börja med, men det var nog rätt skönt för han stod och tryckte sig mot maskinen när jag klippte halsen. 

Däremot visade det sig att han var väldigt kittlig i armhålorna, under magen, i ljumskarna och långt ner på låren. Så han ser ut därefter på dom ställena (jag argumenterar inte med en häst som sparkar efter mig när jag skapar obehag för den, jag får se till att jobba fort och hålla mig undan helt enkelt), men slutresultatet blev rätt okej så jag klagar inte.

Efter ridturen - tog en halv evighet att få honom att stå still för kameran, han ville hellre gå in i stallet (och ridtäcket var enbart för att han inte skulle bli blöt om det kom regn, päls för värmen skull hade han ju redan så det räckte och blev över).

Nyfrisserad hamster. Jag var snäll och sparade huvud, ben och en plätt på ryggen. Lustigt att han ändrade färg, fast han är ju konstantskimmel dvs en färgväxlare, men jag hade inte räknat med så mycket förändring.

Och äntligen fick jag användning för pyjamasen jag köpte åt honom för ett tag sedan. Linus var inte lika imponerad dock. Det är tacksamt med djur.

London del 3 - En gång var jag i två parker samtidigt.

Det går trögt med min lilla Londonserie, men skam den som ger sig, snart har vi tagit oss igenom det hela (lagom till jul eller så!).

På onsdagen så drog vi på oss bekväma skor (ja nåt annat är väl helt otänkbart om man planerar att göra annat än att enbart shoppa i London) och begav oss mot Hyde Park för att spana in läget där.
Det första vi stötte på var en ridande polis av något slag och vi blev så klart eld och lågor över att se en livs levande häst!

Vad vi inte väntade oss var processionen som följde henne och hennes vackra springare, för så fort vi klev innanför de stora grindarna som ledde till Hyde park så möttes vi av detta; 

Otroligt häftigt att få se och helt knäppt att vi lyckades tajma det hela så perfekt! Jag är ju annars helt obegåvad vad gäller tajming.

När vi hade återhämtat oss (omgomgomg, hästarhästarhästar!!!) så intog vi en snabb frukost på ett litet café och sprang på en svensk tjej som jobbade där. Man borde inte bli förvånad, svenskarna är överallt i London (där man minst anar, haha), men faktum kvarstår - jag blev lika paff varje gång, haha. 

 Vi fortsatte vår rundvandring och Hyde Park visade sig vara... stort.

Tills slut hamnar man i Kensington Gardens och vid Kensington Palace (som syns på andra sidan den konstgjorda dammen på bilden). Där vände vi och promenerade tillbaka.

Efter en stunds promenerande hamnade vi i the Italian Gardens. Fontäner och grejer överallt - väldigt tjusigt. 

Hittade ett jättegulligt litet pepparkakshus också och banne mig att det bodde folk där (på skylten på grinden så stod det att obehöriga inte har innanför staketet att göra)! Mitt i parken! Knasigt!

När vi kände oss nöjda med park och trädgård och fontäner och joggare (dom var typ överallt) så tog vi oss samman och for vidare till Trafalgar Square för att gå på museum. National Portraits Gallery har gratis inträde (men lämna gärna en donation i de uställda bössorna) precis som en hel del andra muséer och tillställningar. Sånt gillar vi! Gratis är gott (och jag passade på att göra mig av med en massa mynt och skit i donationsbössorna).

Inne på National Portraits Gallery så kan man se målningar från världens alla hörn, berömda och mindre berömda. Vi var lite dåliga i planeringen (sa ju det, jag är kass på tajming!) och hann inte se alla rum innan de stängde, men det vi såg var väl värt mödan!

Så klart att hästarna drog även här, det fanns ett helt gäng med hästtavlor som jag lätt kunnat tagit under armen och åkt hem med om jag fått.

Den engelska konstnären Geroge Stubbs (1724-1806) målade mer än gärna hästar och jag fullkomligen älskar hans konstverk (iallafall dom med hästar på, allt annat är ju ointressant, haha).

Senare på kvällen så var vi med om vårt livs äventyr. Eller vad man nu ska kalla det. Vi var hungriga som vargar och kunde inte riktigt bestämma oss för vart vi skulle äta. Tunnelbanekartan skvallrade om en station som hetter Warwick Avenue och på nåt jäkla vänster (säkert mitt fel det med, haha) fick vi för oss att det var stället med stort S. Anledningen till detta var att det finns en sång med just den titeln (Warwick Avenue av Duffy), så glada i hågen tog vi tunnelbanan till Warwick Avenue och såg framför oss hur vi skulle hamna i trevliga kvarter, proppade med trevliga engelsmän och trevliga restauranger. Verkligheten var... en annan.

Vi kom ut i ett flådigt bostadsområde där gatorna kantades av flådiga, dyra bilar och husen såg ut att tillhöra Londons creme de la creme. Inte en restaurang så långt ögat nådde. Inte en levande själ heller för den delen.

Vi lyckades leta oss iväg till en liten park (London är fullt av parker!) och satte oss på en bänk för att diskutera plan B. Efter en stund (med Facebook och Evelinas Facebook-vänner till hjälp) ramlade vi in på den lokala kvarterspuben (Warwick Castle). Inte heller där var det speciellt livat, vi drack varsit glas rävgift (eller snarare blaskig öl och snuskig cider) och jag blev, hör och häpna, lullig. Till slut gav vi upp och for tillbaka till Piccadilly Circus /Leicester Square och intog en efterlängtad måltid

Men vi fick ju se Little Italy iallafall innan vi for tillbaka till civilisationen!

I nästa Londoninlägg ska vi till Madame Tussauds och på Sherlock Holmes museum (som ligger på 221b Baker Street - som faktiskt existerar på riktigt!).

Motivation: -100

Jag har helt tappat min hästmotivation tror jag. Allt med hästarna är bara jobbigt och drygt och eländigt.
Det måste vara årstiden för jag blir helt kräkfärdig när jag tänker på regn och lera. Kan det inte bara sluta regna och torka upp?!

Jag orkar inte med leriga hästben och tappade skor och blöta täcken. Har lust att bara skicka hästarna på en enkel biljett och sedan bädda ner mig och sova till nästa århundrade eller så.

Överväger att ställa av dom tills vidare, men jag vet inte. Ibland är det ju rätt trevligt att ta sig en tur. När det inte regnar. Och när jag inte måste slå på en ny sko innan jag kan ge mig ut.
Jävla i-landsproblem faktiskt, men ibland måste man få gnälla.

Back in black - fast rosa

ÄNTLIGEN är jag hel igen! Åh vad jag har saknat den och känt mig ensam och naken utan!
Men nu kan jag återigen kolla Facebook var och när jag vill.
Och blogga.
Och ta bilder.

Eländes elände

Ja här sitter jag med ett jäklarns halsont och känner mig helt slut i hela kroppen. Det bara kom över mig plötsligt, men jag gissar på att det är min kropp som säger ifrån och kräver lite sömn. Det kan ju vara lite si och så med den varan från och till. Får ju hoppas att det inte är sjukdom på G iallafall, det har jag liksom ingen lust med.

Skulle fylla höpåsar tills hästarnas kvällsmat förut, lyckas så klart slå huvudet i en planka i deras vindskydd och allt bara brast för mig (där deras storbal med mat står eftersom de har fri tillgång ute på dagarna). Så där stod jag mitt i en stor vattenpöl och tokbölade i mörkret i min ensamhet. Mina två snälla kreatur kom och försökte trösta och då tjöt jag ännu mer för att dom var så förbannat gulliga. Så jo, jag behöver nog sova lite. Tyvärr har jag saker att göra imorgon innan det är dags att jobba, men jag behöver iallafall inte gå upp före 08:00, och då borde jag hinna sova 8,5 härliga timmar (om jag bara skyndar mig med detta inlägg).

På torsdag efter jobbet så far jag och Tyra till Arlanda och hämtar upp Hasan. Han blir kvar till 28e november innan han återvänder till jobbet. Blandade känslor måste jag erkänna. Jag har så klart saknat honom, MEN detta innebär ju också att jag måste storstäda, haha. Jag har hållt på ett par dagar redan och det går sådär. Mitt stora bekymmer är disk och tvätt. Varmvatten har vi just nu bara på kvällstid (och över natten) och tvättmaskinen är i vanlig ordning full i barnkläder (snart trycker jag den full med håriga skitiga schabrak så de får hästhår på ungjävlarnas strumpor! Men det är ju med risk för att maskinen kaputtar också och det vore mindre kul faktiskt...) och sånt. I-landsproblem egentligen. Det löser sig väl, det brukar det göra.
Hasan har köpt en ny telebobbo till mig också så snart kan jag spamma Instagram och Fejsboken och allt sånt igen. Hurra! Lång jävla väntan på en ny telefon, men det är det värt, jag är för fattig för att köpa en ny själv.


Men nu ska jag ta min onda hals och läsa ut boken jag för tillfället hålls med ("The curious incident of the dog in the night time" - en väldigt rar berättelse om Christopher som har Aspergers syndrom. Den är skriven ur Christophers perspektiv och jag gillar den skarpt.) innan det är dags för nya äventyr och missöden.

Fåntrattarna in action