Eländet fortsätter

Efter turen till kiropraktorn så trodde jag stenhårt på att Polly skulle vara som vanligt igen. Ack vad jag bedrog mig på den punkten. Hon fick ta det lugnt en vecka och sedan joggade vi igång för att slutligen i lördags åka till banan och köra lite lätta intervaller. Jag var säker på att hon skulle vara som vanligt, hon har inte uppvisat några symptom i varken skritt eller joggingtempo och glad i hågen selade jag på, drog på mig själv regnbyxor (underbart med denna fina blöta årstid) och körde ut.

Ett par kilometers uppvärming i joggingtempo och sedan vände vi upp för första intervallen och ingenting, ingenting alls hände. Hästen kunde inte trava fortare än ett snabbare joggingtempo. Vid förfrågan om lite hastighet så svarade hon med att springa lite på tvären och ta hjälpsteg och galoppera och ha sig. Åh jag blir så trött... Vad göra?

Kiropraktor eller veterinär? Just nu lutar det åt ytterligare en vända till kiropraktorn och om det inte hjälper så blir det hästdoktorn.

Om någon känner sig manad att klura på detta så är läget följande;

-Hältfri

-Fin i benen, inga svullnader eller värme

-Skrittar och travar rakt, hänger INTE på någon töm

-Skrittar och travar på böjt spår (longering) utan problem

-Vid högre tempo hänger inte bakkärran med, hästen hoppar och kränger och far

-Hon går mer ”framåtlutad”, lägger mer tyngd på frambenen

-Uppställd på gången så står hon stadigt på alla fyra fötterna, hon vilar inte på något ben och brukar inte göra det heller

-Något sänkt i ena korshalvan

Detta leder mig till att tro att det sitter runt bäckenet eller så, men då borde hon visa något på böjt spår. Eller? Jag var lite inne på bakknäna, men det känns inte klockrent det heller för då borde hon väl visa mer hälta? Åh jag blir så osäker! Nä det får nog bli en tripp till Eskilstuna igen och utesluta bäcken/SI-leder och sedan får vi se.

I övrigt är Pollixen som vanligt, lite glad, lite arg, ganska hungrig och inte ett dugg gosesugen.

I övrigt händer väl inte överdrivet mycket i min värld. Det var dags för medarbetarsamtal på jobbet idag och det gick fint. Vi pratade på i 2,5 timme och jag fick höra många positiva saker om mig själv (hello, ego boost?) vilket kändes otroligt bra för ibland blir jag osäker på om jag gör ett bra jobb eller inte. Nu fick jag lite ny energi i alla fall, det har ju inte funnits så gott om det på senaste tiden. I alla fall inte vad gäller jobbet. Ibland har jag lust att starta en anonym blogg och skriva elaka saker om alla våra idiotkunder. De flesta kunder är som kunder är mest, men så finns det ett gäng klappdumma jävlar som ger mig hjärnblödning bara jag tänker på dom. Jag brukar försöka undvika att tänka på dom... Men när skulle jag ha tid att uppdatera den bloggen? Jag hinner ju inte med min vanliga ”officiella”. Någon som kommer ihåg arga bibliotekstanten? Hennes blogg var fantastiskt rolig, mest för att jag till punkt och pricka kände igen klientelet som besökte hennes bibliotek. Samma typ av människor ser jag dagligen på mitt jobb. Same shit, different name ni vet. Jag skrattade gott åt alla tokigheter som hennes ”kunder” hittade på. Tyvärr stängde hon ned sin blogg för ungefär ett år sedan och ibland saknar jag den. Precis som arga bibliotekstanten så har vi i min butik smeknamn (öknamn, haha) på en del kunder. Är någon förvånad över det faktum att det i stort sett bara är idioterna som har fått smeknamn? Sen finns det ju favoritkunder också, men dom har oftast inga namn, det räcker med en enkel beskrivning av kunden i fråga och vad han/hon brukar köpa (människor är vanedjur, take my word for it) så vet kollegorna oftast vem det rör sig om.

Men tillbaka till stollarna. Vem hade inte velat läsa sanna historier om Bacillfamiljen (där hon lider av bacillskräck men skyller på honom, barnen är bleka och glåmiga och säkert badas i klorin och han är bara... märklig) och hur de, när de handlar, vägrar ställa upp varorna på bandet för där är fullt i bakterier där och hur de betalar med sedlar dränkta i handsprit?

Eller den äldre mannen som har namn efter en känd svensk ö och hur han ALDRIG kommer ihåg koden till sitt bankkort, och samtidigt som han ringer sonen för att ta reda på koden så pratar han högljutt med hela kassakön och försöker skoja med alla de andra kunderna på sätt som nästan aldrig uppskattas. Varje jävla gång... Och hur han alltid köper en kvällstidning av mig, glömmer den, tar ett varv i butiken, handlar en till tidning för han har redan glömt att han köpte den för 10 minuter sedan och under hela hans varv i affären så flyr alla andra kunder som skräckslagna kaniner. Varje jävla gång....

Fru S och hennes son som är bannlysta i varenda mataffär i hela mellansverige och en del teknikaffärer as well. Hon är blind as a bat och lite småilsk och har varenda sjukdom som kan tänkas och några till (ett under att människan lever). Sonen handlar gärna med scanningsdosa och det går aldrig som han tänkt sig, varje gång får jag checka av att han scannat allt medans kön växer och växer. Vad är grejen med att scanna själv om du ändå måste ha hjälp för att kontrollera att allt är med varje gång? VARJE GÅNG! En klassiker var när de i somras fyllt kundvagnen med jordgubbar för ”på skylten stod det 5 för 20:-”. Jodå, visst stod det så, det stod till och med ’DONUTS, 5 för 20:-’. Hur dom fick det till jordgubbar är ett mysterium.  Jag skulle vilja säga åt dom att handla någon annanstans, men det går tyvärr inte för dom är portade nästan överallt pga dispyter med personalen. No shit....

Listan kan göras lång, detta är några av mina ”favoriter”.

Imorgon ska jag och maken (guuuu va konstit dä känns att skriva så) gå på bio, vi ska visst se nya Bond-filmen Skyfall. Den kan nog vara himla bra tror jag. Eller vadå? Allt är ju bra på bio! När jag blir rik och berömd (i alla fall rik) så ska jag bygga en hemmabio. En liten salong med bekvämma stolar (fåtöljer med fotstöd, jajemen!) och en hujedans stor filmduk och massivt ljud. Kanske borde flytta någonstans utan grannar först så de inte blir störda (eller avundsjuka). Jag ska ha en 25 meters pool också så jag kan simma lite. Ja drömma kan man ju...

Oj oj, lång blogg det här blev! Nu är det dags för sängen, klockan ringer alldeles för tidigt imorgon bitti.

Eskilstuna tur och retur

Idag var Polly inboad för ett besök hos kiropraktorn eller equiterapeuten som det även heter. Vad det är för skillnad på dessa två eller om det är samma sak vet jag inte, men det sistnämnda låter ju lite flashigare.

Som alla vet (eller inte vet) så har Polly varit lite knölig på senaste tiden. Hon har mest galopperat på tvären när jag bett henne ta i lite. Inte riktigt den Polly jag känner, som nu för tiden tycker att det är roligt att springa. Så ja, en tid hos equipraktoterapeuten (whatever!) bokades och idag var alltså dagen D.

Ända till Eskilstuna, med Evelina i släptåg, åkte vi. Jo jo minsann, här blir vi beresta.
Och hittade kiroterapeuten något då? Jajemensan det gjorde han!
Jag förklarade problemet och han klämde och kände lite Pollan och konstaterade att det var lite snett och vint upp i bakre delen av ryggen. Hon hade några tornutskott som låg snett och har väl antagligen lattjat till det lite för mycket i hagen och halkat och haft sig. (För er som inte vet vad ett tornutskott är så får ni helt enkelt använda google.)


På plats hos equikiropeuten och instoppad i en undersökningsspilta;

Först fick den stackars hästen lite akupunktur, vilket hon inte verkade tycka var helt obehagligt;

Sen fixades tornutskotten till, men det har jag ingen bild på. Jag var upptagen med att hålla i den arga hästens huvud medan kiroterapeuten bankade rätt tornutskotten. Nemas problemas! När proceduren var klar så fick Evelina ställa upp och gosa lite med den högst ovilliga hästen;

 

"Löjligt att gosas, finns bättre saker att lägga tiden på..."

 

 

Polly verkade rätt nöjd efteråt, stod och slickade sig om munnen och smågäspade lite. Det var nog himla skönt att få ryggskottet fixat kan jag tänka mig. Så nu är det en veckas skritt som gäller, sedan kan vi börja jogga lite försiktigt igen och sen är vi back on track så att säga.

 

Bonusbild på demonhästen;

 

 

 



Nu blire en snabb dusch och sen väntar sängen. Back to work imorgon...

Min finfina älskade älskling!

Ni ser ju rubriken och jag slår vad om att ni tror det handlar om Hasan. Eller Tyra. Eller Polly. Men se, nej det gör det minsann inte. Och inte heller handlar det om min bil.
Det handlar helt enkelt om min dator. Inte min sketna, klena döende laptop, utan min fina stationära fantastiska Dell. Jag ääälskar min Dell. Jag har alltid älskat den och kommer alltid göra!
och nu undrar ni säkert vad i hela friden som pågår. Let me explain...
Sent år 2003 eller tidigt 2004 så köpte jag, för egna pengar, min första dator. Innan detta faktum så använde jag gamla slitna fuldatorer, ihopsatta efter bästa förmåga och tillhörandes los parentos. Så när jag äntligen hade jobb och stadig inkomst så tyckte jag helt enkelt att det var dags för en ny fin alldeles egen dator.
Sagt och gjort, med lite experthjälp så valdes modell, delar och innehåll (ja jag vet att det finns en massa fancyschmancy ord för alla prylar och pinnaler som sitter inuti en dator, men vem bryr sig? Detta är en kärleksförklaring, inte en vetenskaplig avhandling!) och den långa väntan på underverket började.
Lååååång väntan.... Och plötsligt en dag ringde det på dörren och ett bud från UPS laddade av en massa stora kartonger i hallen. Med ett "lycka till" så susade budet vidare och jag lämnades ensam att packa upp den fantastiska maskinen.
Det var början på en lååång vänskap som fortsatte tills virus i stort sett dödade den fina, fina Dellen. Maskinen lämnades till (vad jag trodde) kunnig person för lite omvårdnad och efter det fanns det inte en suck i världen att komma ut på internet. I samma veva köpte jag laptopen (som har tjänat mig länge och troget, men inte lika länge och lika troget som Dellen) så det var egentligen inget problem. Dellen behölls som speldator och livet fortsatte framåt.

Men jag har funderat många gånger på varför Dellen plötsligt blåvägrade att ge sig ut på internet och surfa, och slutligen tog jag tag i saken. Den må vara gammal och sliten, men den funkar utmärkt och drar runt vilket stort, tungt, krävande spel som helst så varför pensionera den och sätta allt hopp till den mer döende laptopen?
Så sagt och gjort, jag tvingade Hasan att sätt sig ner (trots protester om att Dellen är gammal och blah blah blah), och hör och häpna - detta blogginlägg skriver jag på min trogna gamla Dell! Det finns hopp om livet!

Vad felet var vet jag inte riktigt, jag är inte helt hemma på alla termer och definitivt inte på english, men jag är hur som helst jävligt nöjd! Speciellt som Hasans laptop klappade ihop och dog igår (han borde ha köpt en Dell istället för en Compaq, höhö).
Så nu kan jag surfa igen på min kära gamla vän! Nostalgi!

Nämen se på tusan...

Nu blev ni allt förvånade! Två månaders tystnad och frånvaro och så PLÖTSLIGT händer det! Ett blogginlägg!
Hur kommer det sig? Ja gissa tre gånger. En ledtråd: attjo, attjo, prosit.
Ja kan man tänka sig - jag är lite sjuk. IGEN. Fy fagerlund för förkylningar. Fast ärligt talat så är det ganska skönt att få ligga på soffan och inte göra något vettigt alls (förutom att blogga). Det har varit lite stressigt och dåligt med tid under de senaste 3 månaderna eller något sådant. I samma veva som jag (och Tyra) fick en sambo så gick jag upp i tid på jobbet och jobbar nu ungefär dubbelt så mycket som jag gjort innan. Och jag som tyckte att jag jobbade jämt och ständigt innan. Tydligen inte... Men vad gör man, det är svårt att försörja två pers, en hund och en häst på en lön, men det får gå så länge.

Så ja, lite förkylning på det här... Fast jag är inte hemma från jobbet idag, för jag är leeeedig. Det är så hääärligt att vara sjuk på sina ledig dagar. Å andra sidan så kanske det är lika bra, jag har hunnit med tvättberget som varit eftersatt ett tag och jag har lyckats pyssla om krukväxterna som inte fått någon kärlek alls sedan förrförra julen eller något sånt.
Normalt sett på mina lediga dagar så har jag alltid ett hästprojekt på G. Oftast så packar jag in Polly och far iväg och kör intervaller eller banjobb eller nåt liknande. Men se Polly är också ofräsch just nu, tråkigt nog. I de sista jobben har hon känts väldigt konstig. Inte direkt halt, men väldigt störd av någonting. Hon har inte kunna ta i för fem öre, men så länge vi hållt oss i joggingtempo så har hon varit som vanligt. När jag har bett henne ta i och öka farten så har hon skuttat på tvären som en träbent kamel. Jag trodde först att hon sträckt sig i hagen, det har ju varit lerigt och halt och eländigt och det är lätt hänt att dom tar en ordentlig runda i hagen och sedan halkar till och sträcker sig, men Pollixen fick vila ett tag och det blev inte bättre. Nåväl, vi har bokat tid hos kiropraktor/equiterapeut på måndag. Förhoppningsvis hittar han något och kan rätta till det. I annat fall får det väl bli en tur till hästdoktorn och en hältutredning, men vi hoppas på att slippa det.

 

 

 

I söndags var jag med Evelina, hennes syster Malin och Garrebarrebus på en pay&jump - en sorts träningstävling. Jag och Malin agerade hästskötare och hejaklack, det var Garres första gång ute bland folk och hästar och han skötte sig som förväntat galant! Det var massor med små ponnysar på tävlingsplatsen och Garre försökte flörta in sig hos varenda en. Han var ju utan att överdriva största hästen på stället och det var nog många som undrade för sig själva vad bumlingen gjorde där. Hähä... Hur pay&jumpen gick kan ni se HÄR i Evelinas blogg. Personligen tyckte jag att båda två var fantastiskt duktiga!

 

I övrigt så rullar livet på, man jobbar, äter, sover, underhåller djur och försöker pussla ihop allt. Ibland önskar man att man vore rik som ett troll och kunde göra vad man ville. Det är mitt mål här i livet tror jag bestämt, jag ska bli miljardär och köpa en stor gård och där ska jag bo med alla djur. Hasan kan få en egen lägenhet i stan, han vill inte ha fler djur, men eftersom jag ska vara miljardär så gör jag som jag vill! FLER DJUR TILL JENNY!!!

Nä men drömmen är ju i alla fall en gård på landet med ett stall där alla mina 800 hästar ska bo. Det lär ju vara ett stort stall... Men saker och ting blir ju inte alltid som man tänkt sig, och skit händer vare sig man vill eller inte.

 

Nu ska jag gå och dra ihop något ätbart. Hasan och Tyra snarkar på soffan för vissa av oss gick upp 06:15 imorse för att åka till SFI. En del andra bäddade ner sig i sängen med hunden och sov ett par timmar till. Fast det talar vi tyst om, det är inte alla som uppskattar att hunden sover i sängen, men det man inte vet lider man inte av. 

 

Jag tycker att han ska vara glad att jag inte bäddar ner den här i sängen...