Semesterdilemma

Det verkar som att jag har tur och får betald semester i år. Förut så har jag fått semesterersättning direkt på lönen, men nu är det alltså dags för RIKTIG semester och jag är helt ställd. Jag har aldrig i hela mitt (nästan) 33-åriga liv haft riktig betald semester och då uppstår genast frågor som ’vad ska man göra?’ och ’när ska man ta ut semestern?’ och ’måste man ha semester?’. Jag fattar ingenting, men i slutändan blir det nog bra.
Hasan har uttryckt en önskan om att få åka både till Kolmården och ta en tur till Stockholm och se våran vackra huvudstad. Normalt så hade jag planerat in det ändå på någon ledig dag, men nu kan jag ju faktiskt ta det när jag har semester.
Ända fram till nu så har jag ju inte varit bortskämd med semester, visserligen har jag haft rätt till 25 dagar precis som alla andra, men som jag sa så har man haft mig hängades i limbo ett tag och jag har inte haft betald semester i den bemärkelsen. Nu hade jag ju kunnat spara semesterersättningen och använt den under en planerad semester, men jag har inte jobbat heltid och därför inte haft råd att spara undan något och alltså har jag kört obetald semester de få gånger jag faktiskt unnat mig lite ledigt.
Men nu så.... Betald semester. Det har för mig varit något exotiskt, ouppnåeligt som bara drabbat andra. Och nu när jag väl har hamnat där jag med så vet jag inte vad jag ska göra med min semester. Alltså, jag har väl mer än fullt upp och kan nog utan problem få tiden att gå, men nu tänkte jag mer att man ska göra något som man kanske inte gör i vanliga fall. Typ åka till Kolmården och klappa giraffer. Jag vet att det finns mycket att göra och se i vårat avlånga land, men vad är frågan. Någon som har ett eller flera bra förslag? Gärna sånt som inte är skitdyrt och inte alldeles för långt från Närke (ishotellet uppe i norr känns inte som ett alternativ liksom).

Hade jag varit rik och haft oändligt med tid så hade Sverige-runt varit en självklarhet. Allt från äppelodlingar i Skåne till Höga Kusten i Ångermanland, I’d do it all! Men nu satsar jag på två veckor i maj till att börja med, och jag är inte ekonomiskt oberoende.

Nåväl, vi får se hur det blir, men jag tar fortfarande gärna emot förslag.

 

 

Hästar finns inte...

Håll i er för nu kommer uppdateringen på hur det går med hästkrakarna.

 För cirka två veckor sedan så var Polly på återbesök hos tant Hästdoktorn för sin hälta. Förhoppningen var att hon skulle vara hältfri, frisk och fräsch, men uppenbarligen så kan man ju inte få allting här i världen. Hon visade ingen hälta på höger fram när veterinären böjde henne, men hon hade fortfarande en grads hälta kvar på höger bak knä. Tant Hästdoktorn tyckte att vi skulle behandla om och även ta med höger fram för säkerhets skull och så gjorde vi. Den glada hästen fick en dos lugnande och efter förra gångens bravader så plockades bremsen fram på en gång och virades runt snoken på henne. Hör och häpna så var hon faktiskt mycket trevligare den här gången, hon gjorde inga arga kosparkar mot veterinären eller assistenterna och kunde således få sin kortisonsprutor utan krångel.

 

Polly har nyktrat till och är redo att åka hem.

 

Doktorn ordinerade sedan en veckas hagvila, skritturer vecka två och lugn jogging vecka tre. Jag har alltså promenerat ihjäl mig och Polly i drygt 1,5 vecka nu (om man inte räknar alla promenader vi ägnade oss åt innan återbesöket) och tänkte börja köra henne lite försiktigt till helgen. Lika bra att ta det när jag är ledig ifall hon ska få spader och visa upp alla fina cirkuskonster som hon kan. Å andra sidan är det kanske dumt att börja köra på en helg, jag vet inte hur det ser ut med läkare och så på akuten under helgerna. Skämt åsido så tror jag att Polly-Ester kommer att uppskatta att få springa framför vagn igen. Vi kör på så en sisådär 14 dagar och sedan tar vi ytterligare ett återbesök på kliniken och hoppas på att hon är 100% fräsch. Det borde hon vara. Hon far runt som ett skållat troll i hagen med Dessi.

Dessi den lilla lurviga hobbithästen är ute på stadiga promenadrundor 3-4 gånger i veckan och jobbar på konditionen. Hon verkar tycka att det är ganska roligt (utom när man måste ha träns, hatahatahata träns!) och promenera i grimskaft är ju ett ganska skonsamt sätt att sätta igång hästen på. Hon har även varit och löshoppat i ridhus ett par gånger, något som hon inte riktigt fattade meningen med, men så länge alla inblandade har roligt så är det väl bara att köra på och hon verkar tycka att det är okej att hoppa. Jag har beställt hem en liten minisele åt henne som borde komma vilken dag som helst så snart kan vi promenera ”påklädda”. Lika bra att hon får tid att vänja sig vid grejorna innan vi tar tag i det här med tömkörning.

 

 

Märkligt det här med selar förresten, enligt mitt ögonmått så borde hon kunna ha shetlandsponnystorlek, men enligt noggranna måttbandsmättningar så blir shettisstorlek för stort och hon måste ha minishetlandstorlek. Alltså vaaaa? SÅ liten är hon inte, men det är klart, hon är ganske smäckert byggd och är lång i kroppen och har långa smala ben (för att vara så liten). Jag fattar (som vanligt) ingenting. Det ska bli oerhört intressant att se hur hon ser ut när hon tappat all vinterpäls. Jag undrar vad som döljer sig under allt fluff.

I nästa inlägg så är jag förvirrad över det här med semester och det inlägget kommer i morgon kväll. Tjing tjing så länge!

Fyra ögon är bättre än två?

För ett tag sedan så hängde jag med mamsen till optikern för min snälla mamma hade erbjudit sig att fixa brillor till mig när hon ändå var igång och fixade till sig själv. Jag har haft glasögon sedan jag gick i fjärde klass typ och det var ett tag sedan kan man säga. Det senaste paret med extra ögon har jag haft i över 10 år och de är horribelt omoderna och vansinnigt fula! Så det var ju verkligen på tiden att ögonen blev lite uppdaterade. Don't get me wrong, jag har linser i vanliga fall och får ögonen kollade en gång om året, bara så ni inte tror att jag har gått runt halvblind i flera år. Fast det har jag ju... Varje kväll när jag plockar ur linserna så ser jag ungefär...ingenting. Hur som haver, ögonen fick en ordentlig koll av en legitimerad optiker, men hur människan såg ut vet jag inte för jag hade inte varken glasögon eller linser vid det tilfället. Hon kanske var praktikant, jag såg ju inte ett skit så jag kan ju inte vara riktigt säker. Ett par nya bågar valdes i alla fall också ut och sedan började den långa väntan på att få hämta ut de nya ögonen.
Jag behövde inte vänta så himla länge faktiskt, 6 dagar och sedan fick jag ett sms! Hurra!

Så nu används de nya ögonen flitigt på kvällstid, för jag är inte tillräckligt modig än att använda dom ute i civilisationen, på jobbet och etc.

De gamla fula eländena. Och det lika fula fodralet.

 

 

Mycket mera stylish!

 

 

En jämförelse. Jag är väldigt nöjd med de nya brillorna!

 

 

Oj vad GLAD jag ser ut!

 

 

 





Och så har Tyra Snöyra varit hos Tant Hunddoktorn för sin årliga vaccination. Varannat år så får hon en spruta i nacken och varannat år så får hon några droppar i snoken. Gissa vilket det var dags för i år? Jojomensan, nässprayen! Men det gick bra, hon har börjat tycka att det är mindre och mindre värt att åka till veterinären. I början så var hon eld och lågor och klättrade högt och lågt på personalen och skulle pussas och kramas och leka och så. Nu för tiden vill hon mst åka hem på en gång. Man blir ju liksom satt i ett behandlingsrum och får vänta där ett par minuter tills veterinären är klar med det hon hålls med. Tyra tycker det är rena rama döden att vänta. Hon klättrar på mig och gnisslar och låter. Men så dök Tant Hunddoktorn upp, Tyra fick sina näsdroppar och en liten godis och sedan pratade jag och vetten en liten stund om ditten och datten. Och Tyra dog nästan av tristess. Hon tuggade på kopplet och pep och vandrade runt för att riktigt få oss att förstå att hon ville åka hem eller i alla fall få göra något roligt och fartfyllt. Passivitetsträning någon?

 

 

Någon har l i t e tråkigt hos veterinären och stirrar på dörren i förhoppning om en snabb väg ut.

 

 

 

Det var alles för idag, jag skulle göra några tidsinställda inlägg också, men nu är det nästan dags för sängen så det får bli en annan dag. Då ska ni få rapport om hur det går för Polly och Dessi. Nu ett glas vatten och sedan sängen. Adios!

 

Finbesök från Sveriges metropol

I söndags så fick vi finbesök här i stugan. Pappsen och syster-yster hade packat in sig i bilen och förflyttat sig ändå från Östergötland och hit till den gamla fina Närkeslätten.
Tyra blev superexalterad när dom plötsligt stod i hallen och överraskade henne, hon trodde minst att det var jul och födelsedag på en och samma gång! Och det var det ju nästan för Tyrafnyra fick presenter minsann!

Ett jätteben som hon släpar runt med och gnager på;

 

"Om nom nom nom..."

 

 

 

Hon fick även en mjukisorm som stoppat en fotboll i sitt jättegap. Det tog ungefär 0,4 mikrosekunder för den lilla terroristapan att mörda fotbollen.

 

 

 

Man ser inte så kaxig ut med en punkterad boll i truten.

 

 

 

Även jag och Hasan fick lite försenade julklappar av syster. Hasan fick långkalsonger och varma strumpor, något som går åt vill jag lova! Jag fick ett mycket efterlångtat bakplåtsställ så jag kan stapla plåtarna på höjden när jag bakar vilket sparar MASSOR med plats för vårt kök är minimalt och en gång råkade jag slänga den hembakta middagspizzan på golvet av misstag när jag skulle öppna ugnsluckan och råkade stöta mot plåten som stod på köksbordet. Jävligt roligt så här i efterhand, men i stundens hetta kom en hel serie med mindre väl valda ord ur mitt fagra kommunikationsinstrument. Jag fick även en springform med mönstrade bottenplåtar, så nästa gång det serveras kaka av något slag hemma hos mig så kan det mycket väl vara form av en kanin på kakan. Jag älskar att baka, men har så sällan tid till det. Jag är lite lätt besatt av kokböcker också och har läst hela min samling från pärm till pärm ett antal gånger. Däremot är jag inte lika road av att laga mat, det är fan skitdrygt och tidsödande och jättetråkigt! Ändock så lyckades jag, OCH Hasan, dra ihop en helt okej middag till våra gäster.

 

 

 

Ja det här är i alla fall det som var kvar efter två sorters kyckling och potatismos.

 

 

 

Och som avslutning lite tigerkaka till kaffet.

 

Förhoppningsvis var alla mätta och nöjda efteråt. Vi hade gott om tid att bubbla gamla minnen och tokigheter och det var oerhört trevligt måste jag säga.

 

 Vad som händer framöver bloggmässigt vet jag inte riktigt. Jag har planer på att införskaffa mig en sån där smartfån så att jag kan blogga on-the-go så att säga. Men det ligger några månader in i framtiden och tills dess får ni nog stå ut med mina sporadiska inlägg är jag rädd för. Men den som väntar på nåt gott... ;)





Pånnin hos tandläkaren

Eftersom den lilla envisa skruttponnyn har ett sånt tjusigt underbett (nä tyvärr har jag inga bilder på det) så måste hon kollas i truten lite oftare än sina välskapta kamrater för att se så att hon inte får problem med tänderna. Så med januarilönens intåg så bokades ett besök hos tandläkaren.

Ponnyn lastades in i transporten, något som hon fixar utan större bekymmer, och sedan for vi till tant Hästdoktortandläkaren. Dessi fick vänta en stund i deras gästboxar medans Evelina och jag nöjt sörplade i oss lite gratiskaffe innan det var dags för dagens allvar.

Urlastning på kliniken, Dessi undrar vad som ska hända.

 

 

"Hallå? Ska jag stå här helt själv och vänta eller? Var är alla? Hallååååå?"

 

 

Pånnin blir instoppad i undersökningsspiltan...

 

 

...och får en miniminidos med lugnande för att hon ska uppföra sig.

 

 

"Holy cow! Den visste vart den satt! Kan man få en för det andra benet också?"

 

 

Lite huvudstöd så att veterinären inte behöver krypa på golvet mer än nödvändigt.

 

 

Det var inte helt lätt att passa in grejerna på den lilla hästen.

 

 

Säg "aaaaaah".

 

 

Hästtortyr på hög nivå.

 

 

Lite småsvårt att få plats med nävarna i truten på den lilla hästen, men det gick det med.

 

 

Groggy ponny.

 

 

Hon fick en vaccinationsspruta och lite tid till att piggna på sig innan vi drog på mysfilten och åkte hem. Det här kan vara det sötaste som någonsin vandrat på denna planet.

 

 

Bilderna har jag återigen lånat av Evelina Åström. Tack snälla! :) 

 

 

Det blir återbesök till sommaren/hösten igen. Tänkte försöka tajma in det samtidigt som Polly ska iväg nästa gång till tandis. Men innan dess ska Dessi få ytterligare en vaccinationsspruta



Det var en gång en fembent kamel med träben...

Som alla kanske minns så fick Polly åka två vändor till kiropraktorn i slutet på förra året. Detta för att hon sprang så himla illa att jag bara ville gråta. Efter den andra vändan så fick hon jogga lugnt hemma ett tag innan jag valde att prova henne på banan igen. Så hur gick det då? Blev hon bra och travade som hon skulle? Svar: nej.
Hon sprang på och det gick fortare än de gångerna som hon hoppat runt som en skadeskjuten kråka, men det var fortfarande något som störde henne. Istället för att hålla på och traggla och bråka så fick Magnus prova henne på banan;

I väntan på piloten.

 Piloten dök upp för dagens brottningsmatch med den envist bekväma och tröga hästen.

Magnus körde ett ordentligt jobb med henne och förutom de sedvanliga "hon är lat", "hon är vrång" och "hon är stor och trög" så konstaterade även han att något störde henne när hon sprang. På eget initiativ så fick han böja henne (för er icke-häst-människor så innebär ett böjprov det att man böjer ihop en led på hästen, håller så ca 2 min och sedan ser om hästen kan använda leden, det brukar ganska fort visa sig om hästen är halt eller inte) och det konstaterades att hon reagerade på höger framkota. Så var det med det. Bara att boka tid för behandling hos den lokala hästkliniken.

Där fick Pollyboll genomgå ytterligare böjprov och veterinären bekräftade hältan på höger fram. 

Tant Hästtdoktorn kollar fötterna och jag står och taggar i löpargången. Sen fick jag ranta fram och tillbaka, fram och tillbaka med hästen och röra på fläsket. Mycket roligt. INTE!

Så det konstaterades en inflammation i kotan höger fram, men intressant nog så hittade veterinären även en liten hälta i höger bakknä. Lika bra att få det hela utrett och behandlat. Den stackars hästen blev sprutad med kortison i båke kotan och knät, och det var ju inte helt frivilligt när kom till knät. Hon kosparkade och hade sig så till sist ledsnade personalen och gav henne en dos lugnande. Det vore ju synd att säga att det hjälpte för det gjorde det inte! Polly blev alldeles groggy och snäll, men hon fortsatte att sparka när dom skulle försöka sätta kanylen i knäleden på henne...

Det krävdes en person som höll upp ena frambenet, en person som drog henne i svansen och en person som bremsade plus att jag nöp henne i halsskinnet innan hon gav med sig och veterinären kunde spruta henne. 

Återigen var det  Evelina som stod för bilderna! Tack!

Så nu har hon lite ofrivillig semester, men snart är det dags för återbesök och förhoppningsvis är hon frisk igen så vi kan komma någonstans med våra liv. Vart hältorna kommer ifrån vet jag inte. Många teorier finns, men ja... Det kan vara vad som helst egentligen, jag kan inte påstå att jag har tränat ihjäl den stackars hästen. Kanske drog hon på sig något i hagen och avlastade det onda och sen när kiropraktorn rättade till henne så gjorde det ont på ställena som fick ta emot belastningen istället? Svårt att säga när det gäller djur, tänk om dom kunde prata istället. Å andra sidan skulle hundapan Tyra inte vara tyst många sekunder så det kanske är lika bra att dom inte kan prata.

I nästa inlägg åker ponnyn Dessi till tandläkaren.

30-årskrisen kom senare än väntat...

Ja nu var det ett bra tag sedan jag underhöll er med mina fånerier, påhitt och allehanda katastrofer och det är väl alltså hög tid för lite uppdateringar tycker jag. Det har hänt en hel del i mitt liv vill jag lova! En del av er följer mig, frivilligt eller ofrivilligt, på Facebook, men så finns det också en liten klick människor i min bekantskapskrets som faktiskt inte har Facebook. Det låter himla märkligt, jag vet, för i dagens samhälle har väl nästan alla Facebook? Anyways... Så för er skriver jag detta inlägg. Och för er som vill ha lite mer detaljer än det som ges på Facebook så klart.

Detta inlägg skulle bli flera mil långt om jag skrev allt jag hade tänkt, så jag har delat upp det hela i flera inlägg och kommer att schemalägga dessa under kommande dagar så ni har något att se fram emot. Jojomensan, här har vi tänkt till sörrni.

Då kör vi igång då, pang på!

I slutet av november så gick min fantastiske och mycket älskade styvfar bort i cancer. Otroligt tungt och faktiskt väldigt oväntat, även om han kämpat mot den jävliga cancern en tid. Alldeles för ung och med alldeles för många äventyr kvar på sin att-göra-lista. Han lämnade en halv värld av ledsna själar bakom sig, men på sätt och vis är det ändå okej för nu slipper han ha ont och lida mer och jag är övertygad om att bortom detta liv finns något annat. Ett annat liv, ett annat äventyr. Även om den tanken ger lite tröst, så gör det fortfarande ont och kommer så göra en lång, lång tid.

 Moving on från tråkigheterna...

I december fick jag en förfrågan av en gammal bekant om jag visste någon som ville ha en liten ponny. Hon skulle själv göra sig av med alla sina hästar, sälja sin gård och flytta till stan. Jag tog mig en funderare, men kom inte på någon som kunde tänkas behöva/vilja ha en ponny och blev då tillfrågad själv om jag ville ha ponnyn. Och alla som känner mig vet ju också att jag har svårt att säga nej till djur, speciellt om det är en stackare eller en före detta stackare som denna ponny var. Tog mig en funderare till och kom fram till att det var klart jag skulle ha en ponny! Jag har aldrig haft en egen ponny (bara en bunt hästar i varierande färg och form) och tyckte att det var en lämplig julklapp till mig själv. Att bete sig lite knasigt ibland är nog bara nyttigt tror jag.

Så sagt och gjort så blev den lilla ponnyn upphämtad och inflyttad i tomboxen bredvid Polly. Det fanns även en annan tanke med det hela, då stallets grabbgäng, Deedoo och Garre, fått nya hem för gården ska säljas. Så ja, Polly behövde ju ändå ha sällskap förr eller senare när bumlingarna flyttat.

Med detta sagt så ber jag att få presentera min nya stjärna - 4-åriga danskan Dessi;

Inte den mest smickrande bilden kanske...

God jul Jenny!

På promenad i det vackra vintervädret.

Man får passa på att lastträna när transporten så lämpligt är framkörd och öppen.

Fotograf för samtliga hästbilder är Evelina Åström.

Nu undrar säkert en del av er vad jag ska med detta kreatur till. Ja jag vet inte riktigt... Tanken är att hon ska köras in nu under våren/sommaren och sedan till hösten ska hon ridas in och till det sistnämnda så har jag faktiskt lyckats hitta en liten ryttare som jag tror kan passa.

I nästa inlägg får ni veta hur det är med Polly nu och vad som har hänt i hennes liv på senaste tiden.