Ja jag ber om ursäkt för de icke existerande uppdateringarna på senaste tiden, men det har kommit en jädra massa annat i vägen. Julen till exempel.
Julen är ett sånt där fenomen som sträcker sig över flera veckor. Inte nog med att man ska sköta sitt jobb som vanligt (och lite till, julstressen drabbar även oss hårt arbetande butiksbiträden, vi är snarare mer utsatta för det än vanligt folk skulle jag vilja påstå), man ska även hinna med sitt vanliga liv OCH städa, baka, pyssla, fixa julklappar och ha sig. Det är ingen lek vill jag lova!
Vi börjar med att checka av vad som händer och fötter i stallet tycker jag.
Polly har stått på vila sedan början av december. Hon kändes inte helt fräsch, det var något odefinierbart som störde för hon var inte halt eller så, men som sagt hon kändes inte helt 100 och med lite experthjälp så blev diagnosen växtvärk. Inte så konstigt kanske, hästen ser ut som en skidbacke och verkar aldrig vilja sluta växa. Hon hade känningar i bakknäna och ryggen så hon fick lite semester och kommer få fortsätta ha semester i någon vecka till. Jag kände på henne häromdagen och då var hon väldigt mycket bättre, hon ömmade inget i ryggen och försökte inte döda mig när jag klämde och kände på knäna. Vi kör igång igen lite lugnt efter nyår så får vi se, är hon fortfarande ofräsch så får vi nog ta och åka in till farbror doktorn och kolla upp det, men det verkar ju inte behövas som det känns nu.
Fröken Fräken har fått en ny varmare nattpyjamas.
I måndags som var hade jag förträngt en dejt med Evelina. Hon hade, i konspiration med Jenny, utsett mig till ofrivillig pilot på Garre ett par veckor tidigare, och tidpunkten för detta spektakel förlades till måndagen som var. Jag hade, säkert i ren nervositet, förträngt det hela och när Evelina påminde mig om detta på söndag kvällen så förbannade jag mig själv för att jag accepterat detta påhitt. Utan återvändo och med hjärtat i halsgropen så begav jag mig till stallet tidigt på måndags morgonen. Evelina var redan i full gång med att borsta Deedoo, som hon skulle rida, när jag dök upp och verkade inte alls lika orolig som jag själv kände mig. Garre blev borstad och fick på sig sadel och träns, Jenny kom ut för att bevittna århundradets happening och jag blev helt enkelt tvungen att, grön i ansiktet, kravla mig upp i sadeln.
Ungefär här ville jag helst bara lägga mig på marken och invänta döden på ett stillsammare sätt.
Men upp kom jag, och hästen rörde inte en min. Eller ja, jag har precis landat i sadeln här och hästen tigger godis.
Jag dog inte vid uppstigningen och Garre skötte sig exemplariskt. Jag måste ge MASSOR med cred till Evelina som under ett par månaders tid har hängt och klängt på kusen och utsatt honom för massa konstigheter just för att han ska vänja sig vid att andra människor kanske inte är så smidiga och stabila.
Vi är redo att ge oss iväg men först ställde vi upp oss för ett gruppfoto och jag är lika nervös och livrädd som jag ser ut. Evelina däremot kostade på sig ett smil, men å andra sidan satt hon ju på Deedoo, världens stabilaste och bekvämaste häst.
Ridturen förflöt stillsamt och Garre klev på, stackars Deedoo är dömd att för evigt hamna på efterkälken. Vi provade även att trava ett par gånger och det var inga konstigheter. Efter en halvtimme eller så så släppte den värsta nervositeten och det var som att sitta på vilken häst som helst. Inga konstigheter!
Nästan hemma igen!
För att vara så ENORM så är Garre oerhört lättriden och smidig. Det känns märkligt faktiskt, man har inte alls känslan av att sitta på ett vrålstort kallblod. Och traven var helt sjukt fin! Han lyfter ordentligt på fötterna och riktigt skjuter upp en ur sadeln. Deedoo är precis tvärtom, han släpar fötterna i backen och man får jobba som en liten blådåre i traven.
Och det bästa av allt - JAG ÖVERLEVDE!!!
Bilderna är tagna av Evelina och Jenny.
Resten av veckan förflöt i ett stressat töcken. Jobbet var drygare än vanligt och uppepå detta skulle man hinna fixa allt inför julafton. Jenny och Håkan kostade på sig en välförtjänt mini-semester till London så jag var stallchef ett par dagar, en uppgift jag har tagit på största allvar.
I onsdags samlades jag, syster och pappa hemma hos lillebror+sambo+barn. Vi bytte julklappar och fikade på (jättegoda!) hembakta lussebullar och pepparkakor.
Jag fick en julgrupp av värdparet, och dårfinken i mig jublade för jag har med åldern blivit mer och mer växtligt intresserad.
Juliga blommor. Nu återstår det att se om jag fixar att hålla liv i dessa!
Min syster (och Wincents faster) Emma, Wincent och i bakgrunden mamma Camilla. (Nu får jag flytta, jag har lagt ut bilden utan deras medgivande och vetskap!)
Wincent
Gårdagen spenderades till största delen hemma hos mamsen. God mat, trevligt sällskap, klappar, godis och allt som hör julafton till (Karl-Bertil Jonsson till exempel).
Call me crazy, men jag ÄLSKAR julmat! Folk gnäller över att det är tjatigt att äta julmat 3-4 dagar i rad, men jag tycker det är gott! Det finns inte mycket som slår en riktigt fin Jansson faktiskt.
Kökspersonalen sliter för att få till en schysst julmiddag.
Nichlas är upptagen med sin telebobbo. Han tillhör inte kökspersonalen (och är skägget till trots inte heller Amish).
Den obligatoriska granbilden. (Lyckat av mig att kapa toppen... Bra där Jenny.)
Efter mat och klapputdelning så spelade vi, otippat nog, sällskapsspel. Om man känner min familj så vet man att vi är ungefär de sista på jorden som skulle sätta oss med ett sällskapsspel, men nu handlade det om spelens spel, spelet med stort S - Trivial Pursuit! Jag fullkomligen äääälskar frågesport! Sånt skoj där man får använda den begränsade hjärnkapacitet man har tilltalar mig i allra högsta grad. Det kanske var därför som jag blev så himla glad över julklappen Nichlas hade köpt till mig;
Ett litet mini-pussel! Jag har nu plockat isär pinnarna och kan inte för mitt liv få ihop dom igen! Skitroligt! :D
Vi spelade således spel, och skrattade oss halvt fördärvat i flera timmar, och sedan bar det av hem mot sängen. Jag stupade i säng runt halv 2 på morgonen och stängde, smart nog, av ljudet på mobilen för här skulle sovas! Flera veckors sömnbrist skulle tas igen på en natt och jag vaknade runt 13 idag. Mobilen visade på 4 sms och ett missat samtal. Den enda gången i världshistorien som man faktiskt kan kosta på sig sovmorgon så ska det så klart störas, det faller under lagen om alltings jävlighet. Men jag fick iallafall lite över 11 timmars ostörd sömn och det var helt jävla UNDERBART!
Så jag släpade mig själv, högst motvilligt, ur sängen och klädde på mig för att kunna ta en kort tur med Tyra innan frukost/lunch. Tyra tyckte nog att det var alldeles kolossalt jobbigt att fira jul, för hon snarkade oberört på och var inte jätteimponerad över att behöva bli störd för lite utgång.
Alldeles innan vi packar in oss i bilen och drar på julfirande. Som synes så är Tyra skitpeppad och oerhört pigg på detta!
Sådär, nu har ni fått lite uppdatering, håll till godo. Själv ska jag ta med mig Tyra ut i stormen för en snabb kissrunda innan vi kryper ner i sängen igen och tar ytterligare en sovmorgon.
