Inga jävla små grodor här inte.

Nu är det typ midsommar! Det innebär att man ska äta sill, dricka nubbe, dansa runt stången (vad är det med oss svenskar och dans på högtider?) och ha blommor i håret. Jag gör ingetdera. Jag har sträckt mig till att ha en fejkblomma i håret på jobbet, men that's it.
Jag har till och med tagit på mig att vara lite djurvakt imorgon! Oh yes! Allt för att slippa sill, nubbe och dans!

Bättre att hänga med hästar än med en jäkla midsommarstång och annat pack.

Magnus och hans sambo Klara tänkte sig en liten weekend söderut (typ... sydväst kanske är mer korrekt, men vem bryr sig?) och det var med en jättelöjlig tillfredställelse som jag tackade ja till att vakta några hästar och Klaras hund. Faktum är att jag faktiskt till och med blev lite stolt över förtroendet. Klart man ställer upp, dom har ju hjälpt mig massor med Polly! Nästan alla hästarna är också på minisemester och äter gräs, men några fick stanna hemma och dom behöver ha en mänsklig arbetsledare som ser till att de kommer in och får mat etc. Plus att Klaras hund också ska åka bort lite, men inte förräns på lördag, så med ytterligare lite töntig stolthet över förtroendet så tog jag glatt på mig lite hundpassning när vi ändå var i farten. Så imorgon är jag stallchef i några timmar och pussar vanliga bruna travhästar (för såna ser jag ju aldrig annars, haha) och läser godnattsaga för dom och talar om för dom hur bra och vackra etc de är.
Men innan dess ska jag brottas med lite kunder på jobbet. Tur att vi stänger tidigt.

Idag har det varit ett organiserat kaos. Det är sån jäkla tur att jag har Sveriges bästa kollegor, för dagar som idag känns det oerhört bra att kunna stödja sig på dom och veta att de är riktiga klippor! Hoppas det blir väldigt mycket lugnare imorgon (vem farao handlar på midsommar, jul och andra högtidsdagar liksom?) och att mina icke-favoriter håller sig hemma så vi slipper se dom.

Tyra har förresten piggat på sig och är nästan helt normal igen. Jag vet inte om det beror på att hon hade en svacka eller för att hon får mediciner, men jag gissar på att det är medicinerna (iallafall Metacamen) som gör att hon känner sig tipptopp igen. Men eftersom Tant och Farbror Hunddoktorerna konstaterade att hon faktiskt har en infektion i kroppen så tar vi det piano tills vi ultraljudat och tagit fler blodprover på tisdag. Tyra håller inte med utan vill springa fortfortfort och härja som vanligt och är väldigt besviken över det tråkiga upplägget vad gäller motion och sysselsättning. Vi håller oss till mer hjärngympa och mindre kroppsgympa tills Doktorerna ger tummen upp.

Mina fina hjärtan! Utan dom skulle livet vara som en regnig dag, barbent i ett nässelbestånd.

Nej nu är det sannerligen dags för sängen innan jag somnar på tangenbordet. Jag ska ta hund och bok och gå och känna mig lite mer (fånigt) stolt över morgondagens uppdrag.

Mysteriet tätnar

Dagens tripp till Farbror Hunddoktorn (för idag var det en farbror och inte en tant) gjorde oss inte mycket klokare på vad som är fel med den stackars apan.

Först fick vi vänta jättejättelänge, för det fanns inte tillräckligt med sköterskor som kunde hjälpa veterinärerna. Vis av gårdagens skällkonsert i väntrummet så valde vi att stanna utomhus idag i väntan på vår tur. Igår var det ju tomt i väntrummet, några enstaka hundar kom och gick, idag var det en hel kennel på plats. Typ. Alla människor uppskattar liksom inte superenergiska apor som kan hålla partaj tre timmar i sträck utan att bli trötta.

Duktiga jag klippte även klorna på Tyra igår morse. Oduktiga jag klippte för mycket på en klo så det kom några droppar blod. Inga problem, Tyra är inte den som bryr sig om såna larvigheter, men när vi satt ute och väntade idag så uppstod ett oväntat problem. Betongplattor plus energisk apa som springer i cirklar och även gör töntiga utfall på alla hundar som passerar in och ut från djursjukhuset i ren tristess innebär att klorna slits ner lite till och så klart började den eländiga felklippta klon blöda igen.
Som bonus så klättrar hon gärna på mig när hon har extra tråkigt så mina nytvättade jeans var inte nytvättade speciellt länge.

Och lagom till blodflödet slutat så gjorde hon bakåtvolter inför en ny hund, så det var liksom ingen hejd på blödandet. Jättekul. Men jag får skylla mig själv. Jag borde passivitetsträna henne oftare.

När vi väl fick komma in så blev den härjiga apan plötsligt vääääldigt dämpad och kröp efter väggarna. Gårdagens bravader gjorde sig påminda. Det är hårt att vara hund.
När det var dags att bli upplyft på undersökningsbordet för ultraljud så slängde hon sig platt som en kackerlacka på golvet och trodde väl aldrig att människorna skulle lyckas fiska upp henne. Men Farbror Hunddoktorn och Sköterskan var härdade och hade sina knep, så upp på bordet kom hon minsann. Magen blev rakad - total förnedrelse! Sen fick vi typ mordhålla en jättehal och sprittelsprattlig tokapa som gjorde sitt bästa för att förstöra undersökningen.

Ultraljudet visade inget konstigt, men veterinären var ändå fundersam. Levervärdena var ju konstiga och med en infektion i kroppen så tyckte han det var bättre att en ultraljudsspecialist fick kolla på skruttapan. Detta för att vara säkra på att levern är okej, plus att specialisten är en hejare på att se konstigheter på ultraljudet. Annars skulle han ju inte vara specialist. OCH för att vara 300% säkra på att det faktiskt inte är en livmoderinflammation iallafall. Veterinären såg inget, men specialisten kan se om det kanske är en begynnande livmoderinflammation. Så på tisdag om en vecka ska apan traumatiseras igen.

Tills dess får hon äta Metacam mot infektionen och smurfblå (som färgade av sig på mig!) Denamarin för levern. Grattis Tyra. Men hon fick sin dagsdos förut, maskerat i lite leverpastej och då kan man liksom inte bry sig mindre om smurfblå tabletter.

Nu är det dags att sova ikapp lite. Tyra var lite ledsen och eländig igår natt så ett par timmar spenderades med att trösta henne. Inte lätt att vara eländig hund med mystisk sjukdom.

Galna apsjukan

Efter dryga 3,5 timme hos en ny Tant Hunddoktor (som förövrigt hette Doktor Malin och var jättetrevlig) så kom vi hem utan diagnos.
Det klämdes och kändes på hunden (dagens bravad går till mig när jag lyfte upp Tyra på undersökningsbordet! Whooo! Hon som verkligen H A T A R att bli lyft!) och inte blev man klokare för det. Det togs blodprover och väntades (tack och lov att man har en smartfån så man kan Fejsbooka och spela spel medans man väntar, mindre smart av mig att inte ladda batteriet eller ta med mig laddaren) och man blebv lite klockare av det, men inte mycket. Proverna visade på en infektion och förhöjda levervärden och återigen funderade man på om det kunde vara en spökande livmoder som satt hunden ur spel.

Man får fina blå bandage om man tagit blodprov

Tyrafnyra har haft väldigt diffusa symptom, men det lutar ändå mot att det är en livmoderinflammation. För att vara helt på den säkra sidan så togs det röntgenbilder. Och det blev man typ inte alls klok av. Eventuellt så kunde det vara vätska i livmodern, men det var inte säkert. Hur som, summan av kardemumman blev att vi fick åka hem igen och återkomma imorgon förmiddag. Doktor Malin ville egentligen att Tyra skulle stannat kvar över natten, men efter att ha hållit låda för ett helt kompani och skällt och gnällt och varit allmänt stressad så tyckte hon det var en bättre idé att Tyra fick sova hemma i en känd miljö där hon känner sig trygg.

Så efter att ha blivit drogad och fått en riktig karatefylla inför röntgen så slumrade hunden gott på golvet. En återställare gavs och jag joggade (nåja...) ut i receptionen för att betala detta lilla besök. Undrade i mitt stilla sinne om jag skulle hinna tillbaka till hunden innan hon vaknade helt, men jag behövde liksom inte oroa mig för att missa uppvaknandet. Tyra, som hade sällskap av doktorn, tog ett djupt andetag så fort hon klarnat till och stämde upp i skönsång som fick personalen att fundera på vad farao det var frågan om. Jepp, det är apan i ett nötskal det.

Imorgon ska vi alltså bli klämda och kända på (ja inte jag då får vi hoppas, däremot kan jag gärna ta en sån där go fyllespruta som Tyra fick, men å andra sidan så kör jag...) igen och få ett andra utlåtande från en annan hunddoktor på röntgenplåtarna. Är det som Doktor Malin tror så blir det operation och hela livmodern plockas bort. Är det inte som Doktor Malin tror så blir det en kur med antibiotika för att få bukt med infektionen iallafall. Jag vet inte vilket jag ska hoppas på. Det vore ju skönt att slippa oroa sig för eventuella framtida livmoderinflammationer (eller det lär ju bara hända en gång, sen ryker den) och inte behöva genomleva några fler löp (inte för att det gör mig så mycket, men dom som har hanhundar i min närhet (vilket inte är så många nu för tiden) verkar tycka att det är jobbigt som fan), men å andra sidan är det onödigt att buköppna i onödan. En operation är ju alltid en operation med alla risker som tillkommer.

Men vi får väl sova på saken och hoppas på det bästa. Vad det nu är. Doktor Malin skickade iallafall med oss två burkar lyxig mjukmat som Tyra alldeles strax ska få mumsa i sig. Hon har inte ätit något sedan igår morse och magen var alldeles tvärtom såg man på röntgenbilderna. Men det är klart, vem fasiken vill äta när man känner sig hängig? Jag tror dock att blötmaten kommer slinka ner, det brukar den göra.

To be continued....

Det blir fortfarande inte som man tänkt sig del 8736712953

Så himla typiskt! Jag har tagit ut semester idag för att jag skulle fotografera Evelinas terrängträning, men det blir ju sällan som man vill.
Dagens planering såg ut enligt följande:

-Gå promenad med Tyra innan frukost
-Rida Linus
-Ev promenera Polly om det hinns med
-Ta en kort promenad med Tyra
-Fotografera terrängträning
-Ta en kvällspromenad med Tyra

Och där emellan skulle man ju hinna klämma in lite näringsintag också. Men istället blir det till att besöka Tant/Farbror Hunddoktorn med galenapan. Hon är fortfarande väldigt dämpad, och jag ringde vår vanliga veterinär och rabblade symptom i all oändlighet (ja men har man väl börjat nysta i alla fel och brister så kan man lika gärna fortsätta tills man fått med precis allt). Den rara, rara, rara assistenten som svarade ville att någon skulle kolla hunden så fort som möjligt, hon misstänkte eventuellt livmoderinflammation, även om symptomen var något diffusa. Tyvärr har våran Tant Hunddoktors röntgenutrustning gått i kras (och jag som trodde alla veterinärer hade röntgensyn som Stålmannen), så de skulle bara kunna göra en utvärtes undersökning och remittera vidare. Hon rekommenderade mig att ringa Jourkliniken i Kumla, om inte annat så för att iallafall kunna utesluta livmodersinflammation.

Sagt och gjort, ring ring, och jag fick prata med ytterligare en rar assistent. Hon sa precis som den första att det är lika bra att kolla och bad oss åka in till akuten (djur har tydligen också en egen akutmottagning) till klockan 18. Hon skulle gärna ta emot oss tidigare under dagen, men det var lite lätt kaotiskt med många konstiga sjuklingar, men om Tyra blev sämre så var jag naturligtvis välkommen att åka in på stört.

Så nu sitter jag här och väntar på att tiden ska gå så vi kan åka och kolla hur kalla stetoskop de har i Kumla (Tyra tycker det är lika obehagligt varje gång de ska lyssna på hjärta och lungor, den där kalla stålprylen de trycker mot en ger ju fanken frostskador!). Tyra har rullat ihop sig i soffan för dagens 3573597372 tupplur efter att ha kissat en halv bassäng och sedan druckit ungefär lika mycket igen.

Men den bra nyheten är väl att jag lyckades vinna några hundralappar på hästarna igår. Dagens Dubbel (som jag spelade för typ andra gången i mitt liv och enbart för att det gick på Örebro) gick in och varenda slant är välkommen just nu för jag tror att Tyras resa till doktorn kan bli jäkligt dyr.

Eländig pussgurka

Det är så himla känslomässigt jobbigt när ens djur inte riktigt är på hugget.
Stackars Tyra är lite under isen. Hon var som vanligt när jag kom hem från jobbet förut, men lite dålig i magen. Efter våran promenad så kröp hon upp i soffan och somnade och sov och sov och sov. 

Normalt sett är hon en mästare på att hålla låda, men inte idag.

Hon fick följa med en sväng till stallet och det här med att åka bil brukar ge henne hybris, men idag så tog hon det mer lugnt och sansat. Inte så att hon inte ville följa med, men vanligtvis så skenar hon runt och piper och tjuter när frasen "åka bil" yttras. Men inte idag. Och hon åkte lugnt och stillsamt och passade på att ta en till tupplur.

Hemma igen så kröp hon åter upp i soffan. Inte ens rassel i godislådan fick fart på henne.

Och mattehjärtat blöder! Hon är inte riktigt sig själv idag och jag vet inte vad det beror på. 

Men hon har druckit vatten, ätit kalkon och godis som jag erbjöd och hon kissar som vanligt. Kanske lite ont i magen eftersom hon bajsade lite löst? Magen är iallafall tyst, men hon släppte nyss en rejäl fis som nästan kvävde mig.

Jag avvaktar och hoppas hon är sitt vanliga flamsiga jag imorgon annars får vi nog ta en tur till veterinären. Om inte annat så för att stilla den nojjiga matten (som är övetygad om att hunden är döende om hon så bara blinkar en gång för mycket eller plötsligt går som folk i kopplet i två sekunder).

Inkognito

Jag läste precis vad telefonens inkognitoläge innebär (tråkigt anyone) och... ja... va fan? Haha!
Samsung har anställt folk med humor! Sånt gillar vi!

Ska nog övergå till att spela sudoku nu, det brukar vara rena sömnpillret och jag behöver sova. Så jäkla drygt, har gått runt i någon konstig halvdvala hela dagen och bara längtat tillbaka till sängen och nu när jag ligger nedbäddad här så känner jag mig inte ett dugg sömnig. Murphys lag kanske?

Såmmarlåv!

Hästarna verkar överleva bra utan mig, men å andra sidan, jag skulle ju överleva utan vem som helst om jag blev instängd i en godisaffär och tvingades leva där ett tag.

Dom kom iallafall fram och hälsade och fick ett äpple var och lite kli på utsatta ställen. Det värmer i mattehjärtat när dom överger gräs och kompisar för att checka läget. Jag tror faktiskt inte att ett sketet äpple slår högre än en sommarhage fullproppad med gott gräs, så jag kanske inbillar mig, men jag tror att dom är iallafall lite glada att se mig när jag dyker upp.

 

Polly tog det hela ett steg längre. Jag kröp runt i gräset och fotograferade Linus, när hon smög upp bakom mig och försiktigt tryckte pannan mot min rygg och tiggde lite extra kli i hårfästet. DET kändes i hjärtat vill jag lova! Egentligen är jag ganska cynisk och den lilla rösten i mitt huvud säger att dom bara utnyttjar mig som mat- och klitant, men jag väljer att inte lyssna på den rösten. Ungefär som när Tyra kryper näranäranära i sängen och använder mig som kudde. Jag vill tro att det är för att hon tycker om mig. Vi har ju liksom redan fyra kuddar i sängen, hon kunde ju använda en av dom.

Linus Lus har börjat lägga på sig riktiga muskler (inte för att han har haft fejkmuskler innan) och se lite biffig ut.

 Polly oroar sig inte över figuren. Vissa har det bra.

Förhoppningsvis är jag tillbaka på banan imorgon (har jag något val?) och då ska Linus få komma ut på tur strax efter frukost. På eftermiddagen blir det jobb och faktiskt så ska jag hänga lite med Magnus som kommer och snackar trav och sånt skoj med våra kunder ett par timmar. Kul när man kan få träffa folk man faktiskt gillar (förutom arbetskamraterna) på sin arbetsplats (detta var alltså menat som en pik till dom kunder som inte kan bete sig. Jag vet vart ni bor. Allihopa.). Han tar med sig sambon Klara och dottern Ellen så det kan bli riktigt high life!

Världens bästa Polly!

Visdom eller annat elände?

Jag avlider snart! Jag har sån huvudvärk att det inte är sant! Det började igår förmiddag, men så åskade det och kom lite regn och mitt huvud kändes bättre, för att återgå till värk under kvällen. Och imorse vaknade jag med samma elände.

Kan det vara en hjärntumör? Eller inbillning? Eller kanske visdomständerna? Jag har ju ett helt gäng såna på gång, men dom har växt fram sakta men säkert under en lång tid nu så varför skulle de plötsligt börja spöka? En av dom växer lite knepigt just nu, den har som ett liggande veck uppepå och tandköttet ligger lite inunder detta veck och ömmar från och till när jag äter. Men jag försöker tugga på andra sidan istället och är noga med tandborstning, så det känns inte som ett jätteproblem.
Till på köpet så är jag så sjukt trött idag att jag knappt kan stå upp. Himla dumt för jag är ledig såklart och tänkte motionera båda hästarna och kanske åka till Ånnaboda med Tyra under eftermiddagen och gå en långtur. Men som jag känner mig nu så blir det inget med något.
Känns inte riktigt normalt, jag har sovit över 8 timmar och brukar inte ha några problem att hålla igång när jag är ledig.

Det var visserligen jävlaskitstressigt på jobbet igår, men det brukar inte ge utslag dagen efter på mig. Kan jag ha blivit mindre stresstålig?

Nä det får nog bli en Alvedon eller Ipren eller vad jag nu har hemma, skita i alla måsten och inta soffläge, ska bara dra på mig ett par skor och åka och kolla så hästarna lever. Dom lär ju knappast dö av att få en extra vilodag, det verkar ju som att JAG behöver det iallafall.

Full galopp

Ja med den rubriken så kan man ju lätt tro något annat, men faktum är att jag idag gjort något som jag gör väääääldigt sällan. Jag vet inte ens om jag gjort detta alls förut, jag har iallafall inget minne av det.

Jag har stöttat travsportens broder - galoppen! Allt som oftast så spelar jag väldigt sparsamt på trav, jag gör visserligen andelsspel till jobbet som säljs till kunder, men för egen del blir det inte så mycket spel. Emellanåt kan det vara kul, men jag har liksom aldrig fastnat för det, men idag fick jag ett infall! Och när jag stod där och funderade på vilka banor som körde idag så dök Täby galopp upp och jag tänkte att det kanske kan vara kul att pröva något nytt.

Galoppsporten är inte speciellt stor i Sverige, vilket jag kan tycka är lite synd, men trots det så har den ett stadigt fäste och jag har till och med knegat extra som dopingkontrollant på Täby en gång för 100 år sedan (give or take). Till och med Tyra är involverad, hon är nämligen född på ett av Sveriges största fullblodsstuterier. Kan ju tyckas konstigt, med tanke på att hon är en hund (eller en apa, beroende på vem man frågar), men så är det.

Själv kan jag dock noll och inget om just galoppen (mer än att det går fort, haha), och fattar inget av hur deras regler och sånt ser ut, men jag är lika glad för det och hoppas på en sjujäkla nybörjartur. Kanske, med en jäkla massa tur, så blir jag miljonär. Antagligen inte, men OM så ska jag köpa mig en flådig galopphäst och sätta den i träning hos någon lysande galopptränare. Sen ska jag dela ut en massa pengar till mina nära och kära och dricka champagne som jag inte ens tycker om!
Håll tummarna nu!

Mitt liv som hund

Tyra har lika mycket motivation som mig vad det verkar. Iallafall för stunden. Det tog 20 sekunder från att jag sa "varsågod" (för att hoppa upp i sängen) tills hon började snarka högt. Det är hårt att vara hund!
Måste vara skitjobbigt att tvingas ut på promenader, äta svindyrt foder, leta godis, spontanskälla på grannarna från soffan, gräva efter monster i sin balja och behöva sova i sängen. Man blir faktiskt väldigt trött av sånt. Faktiskt. Väldigt trött.

Hello Work

Gårdagen överlevdes med nöd och näppe. Eller nja, det gick faktiskt ganska bra, men jag kände mig som en jäkla praktikant! Jag hade verkligen släppt allt med jobbet och kom inte ens ihåg mitt inlogg till kassan. När jag väl kom på det så visade det sig att det ändå inte funkade. Jag har inte saknat jobbet och jobbet har inte saknat mig vad det verkar.

Däremot verkar det som att arbetskamraterna har saknat mig. Iallafall några av dom. Och iallafall lite. Jag fick kommentaren "-Vad skönt att du är tillbaka så man får skratta lite igen" av en av tjejerna och en annan lämnade ett gulligt meddelande på en lapp till mig i kassan. Dom är för söta!

Idag har jag varit ledig och vilat huvudet från all information som ska återuppväckas i mitt huvud och läras in på nytt. Det firade jag med att ta en halvt hysterisk promenad med Tyra, en lagom ridtur med Linus och en spännande skogspromenad med Polly.
Nu ska jag sooooova för imorgon är det jobb igen. Det är nedräkning till första lönen nu...

Hat, ingen kärlek.

Idag firar jag min sista dag som en fri människa, med rätt till en egen åsikt.
Imorgon återgår jag till Helvetets Gruva. Det kommer bli asnajs med en riktig lön igen, men jag ser inte fram emot mornar med näsblod, idiotkunder som inte kan uppföra sig och stress-stress-stress. Jag känner redan nu hur jag bara vill gå ut i skogen, lägga mig under en gran och invänta döden. 

MEN nu har jag iallafall en form av utbildning och skulle rätt jobb dyka upp så är det so long och goodbye till mitt nuvarande. Fasiken, jag har varit på samma ställe i 8 år!  Det är ju en hel evighet! Men man blir ju bekväm av sig och det är en jäkla trygghet att veta att det ramlar in en vettig lön den 25e varje månad. Hur jag har stått ut så länge är ett mysterium.

Idag ska jag fördriva tiden med en jäkla massa städning. Mitt hem är något eftersatt. Jag ska till och med slå till på lite tvätt om bara maskinen är ledig (kul att dela tvättmaskin med en barnfamilj...), för jag har inga rena kläder kvar. Sen måste jag göra matlådor inför kommande vecka också. Hästarna ska få varsitt äpple och en klapp, hunden vill ut och härja i skogen och jag ska lägga en jäkla massa tid på att vara sur och bitter heeela dagen lång.

Åter till verkligheten och livet som livegen. Jag skulle ha kört 15-21:15 imorgon, men eftersom det är min första dag efter ett 10 månader långt uppehåll så ser man till att jag får börja 11:30 istället, som straff för att jag vågat lämna skeppet. BITTER är bara förnamnet.
Som tröst tänker jag på dom som har det värre, men det är en klen tröst.