Hat, ingen kärlek.

Idag firar jag min sista dag som en fri människa, med rätt till en egen åsikt.
Imorgon återgår jag till Helvetets Gruva. Det kommer bli asnajs med en riktig lön igen, men jag ser inte fram emot mornar med näsblod, idiotkunder som inte kan uppföra sig och stress-stress-stress. Jag känner redan nu hur jag bara vill gå ut i skogen, lägga mig under en gran och invänta döden. 

MEN nu har jag iallafall en form av utbildning och skulle rätt jobb dyka upp så är det so long och goodbye till mitt nuvarande. Fasiken, jag har varit på samma ställe i 8 år!  Det är ju en hel evighet! Men man blir ju bekväm av sig och det är en jäkla trygghet att veta att det ramlar in en vettig lön den 25e varje månad. Hur jag har stått ut så länge är ett mysterium.

Idag ska jag fördriva tiden med en jäkla massa städning. Mitt hem är något eftersatt. Jag ska till och med slå till på lite tvätt om bara maskinen är ledig (kul att dela tvättmaskin med en barnfamilj...), för jag har inga rena kläder kvar. Sen måste jag göra matlådor inför kommande vecka också. Hästarna ska få varsitt äpple och en klapp, hunden vill ut och härja i skogen och jag ska lägga en jäkla massa tid på att vara sur och bitter heeela dagen lång.

Åter till verkligheten och livet som livegen. Jag skulle ha kört 15-21:15 imorgon, men eftersom det är min första dag efter ett 10 månader långt uppehåll så ser man till att jag får börja 11:30 istället, som straff för att jag vågat lämna skeppet. BITTER är bara förnamnet.
Som tröst tänker jag på dom som har det värre, men det är en klen tröst.