Till och med apor blir trötta ibland.
Kul att Tyra kan få vara med lite i bloggen, det är ju mest hästarna annars som det skrivs om. Fast å andra sidan så händer det kanske inte så mycket spännande i Tyras liv. Eller jo - om man ser det ur hennes perspektiv så lever hon ett spännande liv. Man får gå på roliga promenader, man får åka bil, man tränar människorna till att ge en godis och emellanåt så får man leka och stoja med någon hundkompis. Väldigt spännande och intressant.
Så över till den obligatoriska hästrapporten;
Dessis inkörning går framåt och hon är nu tömkörd ett antal gånger varav de sista två turerna skedde ute på grusvägarna. Idag så tog vi en kort tur på eftermiddagen och det gick ju galant, gången före så fick vi avbryta efter 10 minuter då ponnyn plötsligt blev halt. Det tog oss typ 20 minuter att halta hem och väl hemma konstaterade jag att det var spöken i fötterna. På riktigt! Eftersom hon har en ganska tråkig bakgrund där hon de första 2 åren i sitt liv blivit gravt vanvårdad så är inte fötterna i tipptopp skick. Hon har fula hålväggar på båda framfötterna (använd google om ni vill veta hur och var och när) och speciellt vänster fram ser ut som skit. Så jag började gräva ur hålet och tvätta med vatten. Och ju mer jag grävde, desto mer grus och lera kom det ut och desto djupare blev hålet. Jag stod som en fågelholk för när jag har kratsat hovarna på henne så har inte hålväggen verkat så himla illa, men antagligen så har det suttit ganska stora sten i, det kom ut två bumlingar när jag började gräva, och när hovkratsen har tagit i dessa så har jag trott att det var botten på hålet. Så var alltså icke fallet och nu fick hon säkerligen jätteont när stenarna plötsligt började trycka i foten på henne. Ungefär som att ha grus i skon kan jag tänka mig. Så Dr Jenny fick gräva rent och tvätta ordentligt med desinficerande medel och sedan trycka i en jodopaxindränkt bomullstuss i hålet. Detta fick hon stå med över natten och morgonen därpå så gjorde jag rent igen och tryckte i tjära och bomull. Verkar funka bra för hon är inte det minsta halt och det är nog inte många bakterier som gillar tjära. Så det är tjärad bomull som gäller tills foten har växt ner så pass mycket att hålväggen är försvunnen. But to look on the bright side så är inte hålet tillräckligt stort för att behöva gipsas. Tur det, hålväggar är ett jädra elände. Ja allt som drabbar hovarna är ett jädra elände, för kan inte hästen använda sina fötter så är det ju rätt kört.
Dagens underhållning - tömkörning.
Gårdagens underhållning - snygga till årets skitigaste häst.
Polly då? Jo Polly blev ju friskförklarad och alltå sånt, första snabbjobbet (intervaller på rakbanan) avklarades och hon kändes fin. Inte helt hundra, men fin. Inte heller halt, snarare bara stel och kantig och svag i högersidan. Så andra jobbet, även det intervaller på rakbanan, avklarades och hon kändes smällfin. Hon sprang som en elitgymnast och tog i ordentligt och tyckte att det var skitroligt! Efter 6 intervaller så var hon inte speciellt trött och det kändes som jag kunde ha kört 6000 intervaller med henne! Jag var oerhört nöjd och glad! Sen kom bakslaget... Så oväntat liksom. I tisdags så kändes hon skitdålig och jag ville bara gråta. Hon paddlade sig fram som en kanotist med armproteser på rakbanan, minsta lilla jag bad henne ta i så galopperade hon och hade sig. Jag åkte hem och begrundade saken, verkade väldigt konstigt om hältan skulle ha kommit tillbaka bara sådär och vi kan nog alla vara överens om att hästar inte är tillräckligt smarta för att använda "jag är halt och har ont och kan inte springa" som en ursäkt för att slippa undan jobbet. Antingen är hästen halt eller så är den inte det. Trodde jag.... Jag ringde Magnus och bokade in en körning som då skedde idag. Han fick problemet förklarat för sig och med dessa dystra ord hängades som ett tungt regnmoln över hela ekipaget så körde han ut med Polly. Tur att Magnus tillhör den där sorten av obotliga optimister. En sisådär 3 bakvarv på banan och Polly sprang på, Magnus pressade på henne lite och hon sprang på. Sen vände han upp och pressade på och Pållan bröt ihop som en tjurig unge. Hon tänkte minsann inte springa. Inte springa rakt, inte springa fort, INTE SPRINGA! Så under ett helt varv så skuttade hon runt som en skadeskjuten kråka och Magnus härjade loss på henne, jag såg galopp efter galopp komma och gjorde mig beredd på det värsta. Sen helt plötsligt hör och häpna så lossnade det och hästen skubbade på som den värsta räserkamel. Jag som nästan hade slagit in numret till slakteriet på telefonen! Efter avlsutat jobb så mötte jag upp kamel och pilot och för 1394709274980 gången så fick Magnus banka in i skallen på mig att hästeländet är LAT och BEKVÄM och OVILLIG! Det som hände på banan var att hon tjurade ihop som vanlig och försökte smita från arbetet med att skylla på sin svaga höger sida. När han väl fick upp henne på bettet och lite mera arbetsvillig så var det inte några stora bekymmer alls. Högersidan är fortfarande svag och behöver jobbas med, men hon är i alla fall inte halt. Och jag fick veta att jag måste sluta vara så snäll mot henne och inte vara rädd för att gå på henne och kräva att hon skärper till sig och tar arbetet på allvar. Ehum... Joråsåatteh... Vi kämpar på. Vilken annan tränare hade boostat mig och hästen på detta vis? En 4-åring som går 1.35? Alla andra hade rått mig till att köpa något bättre.... Jag är så jädra tacksam för all hjälp och pepp jag får av Magnus!
Räserkamelen en annan gång, efter ett annat jobb.
Imorgon bär det av hem till mamsen för att byta till sommardäck även fast vi haft ett temporärt bakslag i vädret med en massa snöblask. Byter man till sommardäck så är det officiellt vår! Så det så!
