Jul, jul, strålande jul...

Åh äntligen, tänker ni, ett livstecken!
Ja jag ber om ursäkt för de icke existerande uppdateringarna på senaste tiden, men det har kommit en jädra massa annat i vägen. Julen till exempel.

Julen är ett sånt där fenomen som sträcker sig över flera veckor. Inte nog med att man ska sköta sitt jobb som vanligt (och lite till, julstressen drabbar även oss hårt arbetande butiksbiträden, vi är snarare mer utsatta för det än vanligt folk skulle jag vilja påstå), man ska även hinna med sitt vanliga liv OCH städa, baka, pyssla, fixa julklappar och ha sig. Det är ingen lek vill jag lova!

Vi börjar med att checka av vad som händer och fötter i stallet tycker jag.
Polly har stått på vila sedan början av december. Hon kändes inte helt fräsch, det var något odefinierbart som störde för hon var inte halt eller så, men som sagt hon kändes inte helt 100 och med lite experthjälp så blev diagnosen växtvärk. Inte så konstigt kanske, hästen ser ut som en skidbacke och verkar aldrig vilja sluta växa. Hon hade känningar i bakknäna och ryggen så hon fick lite semester och kommer få fortsätta ha semester i någon vecka till. Jag kände på henne häromdagen och då var hon väldigt mycket bättre, hon ömmade inget i ryggen och försökte inte döda mig när jag klämde och kände på knäna. Vi kör igång igen lite lugnt efter nyår så får vi se, är hon fortfarande ofräsch så får vi nog ta och åka in till farbror doktorn och kolla upp det, men det verkar ju inte behövas som det känns nu.


Fröken Fräken har fått en ny varmare nattpyjamas.


I måndags som var hade jag förträngt en dejt med Evelina. Hon hade, i konspiration med Jenny, utsett mig till ofrivillig pilot på Garre ett par veckor tidigare, och tidpunkten för detta spektakel förlades till måndagen som var. Jag hade, säkert i ren nervositet, förträngt det hela och när Evelina påminde mig om detta på söndag kvällen så förbannade jag mig själv för att jag accepterat detta påhitt. Utan återvändo och med hjärtat i halsgropen så begav jag mig till stallet tidigt på måndags morgonen. Evelina var redan i full gång med att borsta Deedoo, som hon skulle rida, när jag dök upp och verkade inte alls lika orolig som jag själv kände mig. Garre blev borstad och fick på sig sadel och träns, Jenny kom ut för att bevittna århundradets happening och jag blev helt enkelt tvungen att, grön i ansiktet, kravla mig upp i sadeln.


Ungefär här ville jag helst bara lägga mig på marken och invänta döden på ett stillsammare sätt.


Men upp kom jag, och hästen rörde inte en min. Eller ja, jag har precis landat i sadeln här och hästen tigger godis.

Jag dog inte vid uppstigningen och Garre skötte sig exemplariskt. Jag måste ge MASSOR med cred till Evelina som under ett par månaders tid har hängt och klängt på kusen och utsatt honom för massa konstigheter just för att han ska vänja sig vid att andra människor kanske inte är så smidiga och stabila.


Vi är redo att ge oss iväg men först ställde vi upp oss för ett gruppfoto och jag är lika nervös och livrädd som jag ser ut. Evelina däremot kostade på sig ett smil, men å andra sidan satt hon ju på Deedoo, världens stabilaste och bekvämaste häst.

Ridturen förflöt stillsamt och Garre klev på, stackars Deedoo är dömd att för evigt hamna på efterkälken. Vi provade även att trava ett par gånger och det var inga konstigheter. Efter en halvtimme eller så så släppte den värsta nervositeten och det var som att sitta på vilken häst som helst. Inga konstigheter!


Nästan hemma igen!

För att vara så ENORM så är Garre oerhört lättriden och smidig. Det känns märkligt faktiskt, man har inte alls känslan av att sitta på ett vrålstort kallblod. Och traven var helt sjukt fin! Han lyfter ordentligt på fötterna och riktigt skjuter upp en ur sadeln. Deedoo är precis tvärtom, han släpar fötterna i backen och man får jobba som en liten blådåre i traven.
Och det bästa av allt - JAG ÖVERLEVDE!!!
Bilderna är tagna av Evelina och Jenny.


Resten av veckan förflöt i ett stressat töcken. Jobbet var drygare än vanligt och uppepå detta skulle man hinna fixa allt inför julafton. Jenny och Håkan kostade på sig en välförtjänt mini-semester till London så jag var stallchef ett par dagar, en uppgift jag har tagit på största allvar.

I onsdags samlades jag, syster och pappa hemma hos lillebror+sambo+barn. Vi bytte julklappar och fikade på (jättegoda!) hembakta lussebullar och pepparkakor.
Jag fick en julgrupp av värdparet, och dårfinken i mig jublade för jag har med åldern blivit mer och mer växtligt intresserad.


Juliga blommor. Nu återstår det att se om jag fixar att hålla liv i dessa!


Min syster (och Wincents faster) Emma, Wincent och i bakgrunden mamma Camilla. (Nu får jag flytta, jag har lagt ut bilden utan deras medgivande och vetskap!)


Wincent

Gårdagen spenderades till största delen hemma hos mamsen. God mat, trevligt sällskap, klappar, godis och allt som hör julafton till (Karl-Bertil Jonsson till exempel).
Call me crazy, men jag ÄLSKAR julmat! Folk gnäller över att det är tjatigt att äta julmat 3-4 dagar i rad, men jag tycker det är gott! Det finns inte mycket som slår en riktigt fin Jansson faktiskt.


Kökspersonalen sliter för att få till en schysst julmiddag.


Nichlas är upptagen med sin telebobbo. Han tillhör inte kökspersonalen (och är skägget till trots inte heller Amish).


Den obligatoriska granbilden. (Lyckat av mig att kapa toppen... Bra där Jenny.)

Efter mat och klapputdelning så spelade vi, otippat nog, sällskapsspel. Om man känner min familj så vet man att vi är ungefär de sista på jorden som skulle sätta oss med ett sällskapsspel, men nu handlade det om spelens spel, spelet med stort S - Trivial Pursuit! Jag fullkomligen äääälskar frågesport! Sånt skoj där man får använda den begränsade hjärnkapacitet man har tilltalar mig i allra högsta grad. Det kanske var därför som jag blev så himla glad över julklappen Nichlas hade köpt till mig;


Ett litet mini-pussel! Jag har nu plockat isär pinnarna och kan inte för mitt liv få ihop dom igen! Skitroligt! :D

Vi spelade således spel, och skrattade oss halvt fördärvat i flera timmar, och sedan bar det av hem mot sängen. Jag stupade i säng runt halv 2 på morgonen och stängde, smart nog, av ljudet på mobilen för här skulle sovas! Flera veckors sömnbrist skulle tas igen på en natt och jag vaknade runt 13 idag. Mobilen visade på 4 sms och ett missat samtal. Den enda gången i världshistorien som man faktiskt kan kosta på sig sovmorgon så ska det så klart störas, det faller under lagen om alltings jävlighet. Men jag fick iallafall lite över 11 timmars ostörd sömn och det var helt jävla UNDERBART!
Så jag släpade mig själv, högst motvilligt, ur sängen och klädde på mig för att kunna ta en kort tur med Tyra innan frukost/lunch. Tyra tyckte nog att det var alldeles kolossalt jobbigt att fira jul, för hon snarkade oberört på och var inte jätteimponerad över att behöva bli störd för lite utgång.


Alldeles innan vi packar in oss i bilen och drar på julfirande. Som synes så är Tyra skitpeppad och oerhört pigg på detta!

Sådär, nu har ni fått lite uppdatering, håll till godo. Själv ska jag ta med mig Tyra ut i stormen för en snabb kissrunda innan vi kryper ner i sängen igen och tar ytterligare en sovmorgon.

Varde ljus!

Dagen började himla bra. Planen var ju att åka in till banan med Polly och köra lite på skogen där. Frid och fröjd, förutom den lilla detaljen att kreaturet inte alls ville åka transport idag. Hon klev upp på rampen och sen var det tvärstopp och onda ögat mot mig. Efter mycket om och men (och ca 15 minuters svordomar) så klev hon till sist på i alla fall och vi for iväg. Något sena, men ändå.
När vi landade på stallbacken fick jag se en liten skylt på ena dörren till gäststallet där man så vänligt upplös oss vanliga dödliga om att stallet stänger klockan 12 på onsdagar. Detta för att man ska hinna göra rent inför torsdagstävlingarna. Fine, det är inget problem egentligen, men vi var på plats ungefär sisådär 11:15. STRESS!!

Hästen åkte ur finkan fort som attan och jag selade på ny rekordtid (tack gode Gud för Quick Hitch!!) och sen for vi ut för att titta på fåglarna i skogen. Polly skötte sig utomordentligt, vi körde om några ekipage (som skrittade, det var alltså inte vi som hade raketfart eller något sådant) och vi mötte några ekipage som körde snabba intervaller på rakbanan. Och sen fick vi draghjälp av en annan kuse i skogen och hej vad det gick när Polly insåg att hon hade någon framför sig! Det artar sig.

När vi kom tillbaka så kastade jag in alla grejer i bilen och tog med mig badhinken samt benlindor etc till duschen. Jag tänkte vara snäll och låta gubbarna skotta ur stallet i fred, det går ju lika bra att linda benen i duschen när vi är färdigbadade. Och sen var det hemförd på g. Men se nä - Polly skulle INTE åka hem heller. Hon tänkte minsann inte gå in i någon fånig transport och bete sig som folk, utan parkerade sig på rampen igen och där stod hon. Jag lockade och pockade, skällde, backade och försökte på nytt x 10 ggr, men nej.
Till slut kom det två snälla hästmänniskor och förbarmade sig över oss och med lite rumpnyp (på Polly alltså, inte på mig) och smackningar så var problemet ur världen.
Jag kliar mig dock i huvudet över detta, det har liksom inte varit något problem att lasta henne förut och hon har ju åkt i alla fall ett tiotal gånger.

Vi ska in på fredag igen och harva runt lite på rundbanan, vi får väl se hur det går att lasta då. Jag funderar på att ta med mig en hink mat (fastän fröken inte ens ville ha morot, för det var mot hennes principer eller något att ta emor mutor) och om det inte funkar så blir det longerlina runt rumpan. Funkar inte det så släpper jag ut henne i skogen och hoppas på att hon inte hittar hem.


Efter dessa äventyr så styrde jag hem och kastade i mig lite lunch och sedan iväg igen, men denna gång till Biltema. Jag klanatade mig något oerhört för ett tag sedan och körde sönder hela hägra baklyset. Det var väl hög tid att byta ändå, men det kändes ju lite onödigt. Nytt baklyse och tillbehör fick jag plus nytt lyse fram (det som är trasigt som besiktningsgubben gnällde över) och sedan for jag hem för att ta mig en still sejour med verktygslådan. Trodde jag i alla fall. Det visade sig vara liiiite mera pilligt än jag först insett, men efter cirka 2 timmars envishet och hjärnblödningar så sitter nu baklyset på plats och lyser gör det tamejtusan också! Det var ju inte helt problemfritt, jag var i alla fall smart nog att skriva ner i vilken ordning och färg sladdarna skulle sättas tillbaka, men ÄNDÅ lyckades jag inte, för mitt uppe i detta tålamodsprövande pilljobb så bytte jag plats på två sladdar med resultatet att det inte lös alls. Men efter att ha rättat till den fadäsen och fixat lite glapp i blinkerslampan så kan jag nu stolt meddela att det hela funkar! Det må inte vara vackert (jag bucklade visst lite på bilen också när jag ändå var igång och körde sönder lysena) men det är funktionellt (jag har, i brist på bättre tätning, tejpat på ovansidan av lyset för att det inte ska regna in).


Så här ska det alltså INTE se ut.


Så här ska det ju se ut!


Inget lyse alls...


...massa lyse!

Jag funderar på en till tur till Biltema någon dag för att köpa någon form av tätningsmassa som jag kan kladda på istället för den fina svarta eltejpen. Nackdelen är väl kanske att det blir svårt att få bort lyset igen om det skulle behövas, å andra sidan så hade jag inte tänkt ha kvar min bil i all evighet och då är det skrotens problem att få bort skiten! HAHA!


När vi ändå är inne på saker som är trasiga så såg Pollys täcke plötsligt ut så här för dryga 2 veckor sedan;

Nog för att man vill ha in luft under så det inte blir instängt och äckligt men... ehm...


Hon fick ett nytt täcke;

Inte så rent och fint längre.

Jag såg häromdagen att det var gnagmärken på samma ställe som det gamla täcket var sönder på, så snabbt som attan införskaffade jag anti-bit spray som smakar självdöd apa (förhoppningsvis, jag har inte provat), och detta sprayade jag på täcket idag så får vi se. Jag tror att Polly har en bäverkompis i hagen (veeeeeeem kaaaaaan det vaaaaraaaa? Deedoo har också gnagmärken på sitt täcke... Hmmm.... Mystiskt...) och förhoppningsvis så slutar sagda bäver med att äta på täckena nu.


Nu ska Tyra få en sista kissrunda och sen tänker vi gå och lägga oss. Vi ska upp tidigt imorgon och åka till verkstan och få (nästan) helt nya vinterdäck på bilen. Det var nog på tiden, de som sitter på nu är snart inte lagliga längre och man kan ju inte dubba om hur många gånger som helst.
Adjöss!

It's ON!

Nytt städschema ligger i startgroparna. Jag insåg för ett par veckor sedan att detta inte är hållbart, jag hinner inte med att städa och det är så jävla roligt att kliva ur duschen och bli svart och grusig om fötterna på en gång. Det är också jävligt kul att inte hinna diska och därför inte få plats i köket. Grejen är den att jag samlar på mig så att när det väl finns tid för disk och städ så tar det flera dagar och det funkar inte. Så nu har jag alltså kommit fram till att ett nytt städschema ska sättas på pränt och jag har städat undan en massa idag. Jag skulle inte ha hunnit egentligen, för jag skulle ha varit hos Terese och ätit mat och sorterat hästprylar och det slog mig att VARFÖR åker jag hem till någon annan och fixar när det växer mögel i min egen disk? (Och detta är inget påhopp på just Terese.) Så jag började diska och fixa och plocka och trots att jag hållt på i 5 timmar så är jag inte klar. Jag har dammsugning kvar och så ska jag adventspynta lite, men det får jag ta en annan dag.

Imorgon hinner jag kanske, men förmodligen inte, dammsuga. Först måste jag till stallet och köra Polly (uppstigning klockan 7 för att vara på plats till senast 10), sedan hem och byta om och dra till stan och hämta ut nya linser och lämna av papper hos Skatteverket (för så klart så dög inte papprena jag hade så Hasan fick skicka lite av varje så får vi se om det är något annat som duger). Någonstans där i krokarna måste jag även äta lunch (fast egentligen har jag inte tid med det heller) för att sedan dra ut till Marieberg och storhandla och fixa regnkläder, vattentäta stövlar (nej INTE gummistövlar, HATA gummistövlar), reflex/varseljacka, vattenkokare till stallet (så jag kan få varmvatten när jag ska tvätta och smörja grejer), CD-radio till köket (jag har ledsnat på att inte kunna ha musik när jag diskar/bakar/lagar mat/whatever, hundmat, julgardiner till vardagsrummet och lite annat plock.
Bara tanken på imorgon gör mig skitstressad för jag vet att det kommer ta hela dagen och är jag hemma före 17 så är det bara att gratulera. Och kommer jag hem i lagom tid så väntar mer disk och dammsugning.

Jag tänkte ta den här veckan till att städa undan en massa, för städschemat funkar enbart som underhållsschema och inte som storstädning-varje-vecka-schema. Tanken var att jag ska plocka lite varje dag istället för att spara på mig en massa som är oövervinnligt efter ett halvår. Vi får se hur det går. Min största bekymmer är tid. Jag känner att jag blir superstressad så fort det händer något som inte är planerat sedan veckor tillbaka just för att jag INTE HAR TID med sånt!
Nog om detta, jag blir sjuk i själen bara av att tänka på det (och den jävel som stör mig denna vecka kommer att få en tjära-och-fjädrar-behandling, alldeles gratis!).

Igår var jag på galej med jobbet. Vi var inbokade på julgala på Conventum i stan. Det skulle bjudas på julbord och underhållning. Jag hade planerat detta i min kalender i ett par veckors tid (fast jag tänkte inte gå egentligen för jag hade egentligen INTE TID). För att toppa detta så var jag inbokad på anhörigträff på morfars boende innan. Jag funderade och planerade och insåg att jo, det skulle nog kunna funka tidsmässigt. Det var sagt som så att det lilla arrangemanget skulle vara klart till senast klockan 16 och om jag då såg till att smita tidigare och vara hemma till senast 16 så skulle jag ha 1,5 timme på mig att göra mig i ordning för julbordsgalashowen, vilket skulle bli i tajtaste laget, men det kunde funka. Sen så blir det ju aldrig som man tänkt sig, det är ju ett välkönt fenomen. Halv 5 var jag hemma, jag ska nog aldrig mer samåka med folk alternativt så ska jag inte planera in två event på samma dag, för att fixa hår och smink samtidigt är inget jag rekomenderar. (Om någon undrar så tar det ungefär 45 minuter och en halv flaska spray för att fixa fina lockar/korkskruvar i mitt hår. Och då är det bara på den nedra halvan.)
Jag var alltså mer än lovligt sen när jag väl hittat en parkering och klapprat i väg i högklackat och letat efter biljettautomaten som satt ett halvt kvarter bort. Tillbaka till bilen, in med parkeringsbiljetten och iväg igen. I högklackat. Jag visste inte att man kunde röra sig så fort i högklackat, för någon som använder klackar en gång vart annat år så var det en ny erfarenhet. Allt detta under tiden som regnet stillsamt föll. Hur mycket tror ni var kvar av mina underbara fluffiga lockar när jag kom fram? Nada... Jag kunde med andra ord skitit i att fixa håret och sparat in massor med tid. Jaja, man lär så länge man lever.

Maten var okej (jag har ätit bättre julbord, men även sämre) och faktum är att jag aldrig kom till dessertbordet. Jag satt och funderade och kom fram till att jag lika gärna kunde skita i det godaste på hela alltihopa (en riktig efterättsbuffé slår vanlig julbordsmat med hästlängder!) Jag skulle mer än gärna fyllt min lilla desserttallrik med små ljuvliga bakelser och praliner och annat gott. Men eftersom jag redan är överviktig så kan jag lova att alla mina bordsgrannar skulle ha tittat snett på mig. Detta är något som stör mig så innihelvete! Om jag vill äta 14 fluffiga gräddbakelser VARFÖR kan jag inte få göra det utan att folk ska ha en massa åsikter? Det händer ju knappast dagligen att jag goffar i mig 14 bakelser bara sådär, men det är ju precis vad folk tror! Om jag äter 14 fluffiga gräddbakelser vid ett festligare tillfälle så måste det ju absolut innebära att jag äter lika mycket skräp alla andra dagar också. Right? Nä, inte det minsta rätt.
Hela denna tankekedja var så störande att jag helt enkelt lämnade halva jultallriken och struntade i efterätten.

Det var i alla fall en väldigt trevlig kväll, och en hel hög med kända artister som uppträdde (Danny, Brolle, Charlotte Perelli, Jessica Andersson, Linda Bengtzing, Nicke Borg, Rydell & Quick mfl).

Och som sagt så var det anhörigträff hos morfar på dagen. Det var en hel hoper släktingar på plats och det serverades först glögg (bläää!) och sedan smörgåstårta. Om nom nom nom!


I onsdags så packade jag ihop Polly och hennes tillbehör och for in till banan för att köra lite på skogsslingan. Vi var helt solo i nya gäststallet, först trodde jag att det var stängt och låst av någon anledning, men en vänlig själ upplyste mig om att det helt enkelt inte varit någon annan inne och använt boxarna. Undrar hur ofta det förekommer att man får vara helt själv? Det brukar ju alltid vara någon annan amatör inne, men inte i onsdags. Först var det bara skönt, men sen blev det lite tyst och långtråkigt. Polly skötte sig galant, hon tyckte att det var jättespännande att få se lite nya saker och joggade på i bra tempo. Det var endast 3 andra ekipage ute, varav 2 körde på rakbanan. Alltså, vart var alla? Klockan var runt 11 på förmiddagen och då brukar det väl krylla av hästar ute på banorna, men nej. Väldans mystiskt. Jag tror att vi provar på onsdag igen och sedan rundbanan på fredag. Det hela hänger lite på transporten också. Som det är just nu så får vagnen sitta fastsurrad fram på transporten, normalt hänger den på vagnsfästen bakpå, men vagnsfästena som följde med vid köpet av transporten passade inte riktigt och jag är för klen för att orka lyfta på vagnen frampå. Dagens i-landsproblem känns det som. Det löser sig, sa han som spydde i vasken (vackra visdomsord, yttrade av min pappa).


"Hallåååå...? Var är alla?" Tomt i stallet som synes, förutom Polly som är redo att fara hem.


Nu ska jag och Tyra ta lite te och macka innan vi knyter ihop denna dag och förbereder oss inför stundande måndag. Fast Tyra verkar inte riiiktigt ha tid, hon har fullt upp med att leta monster bland filtarna i sin balja. Ähum...

Finn fem fel

Jag fattar inte vad som är grejen med mig - jag är så himla trött. Inte jämt, men ofta. Nu till exempel är klockan snart kvart i 11 på förmiddagen och jag är inte trött. Å andra sidan har jag sovit 10 timmar i natt, men trots detta så var jag mer död än levande när klockan ringde 08:30 imorse. Varför? Jag kunde lätt ha sovit ett par timmar till. I don't get it!
Och om ett par timmar när jag har ätit lunch och det börjar bli dags att åka till jobbet så kommer jag vara närapå medvetslös och kvällen kommer spenderas med stora gäspningar och en önskan om att få åka hem och sova.

Är det nåt fysiologiskt fel på mig? Lider jag av någon oupptäckt sjukdom? Eller är det hösten med sitt mörker som slagit klorna i mig? Jag tror på det sistnämnda faktiskt. Jag minns inte att jag var så här trött i sommras.

Nåväl, det är iallafall soligt ute idag, så jag och Tyra ska ta en promenad och få lite frisk luft. Inte för att vi blir piggare av det (iallafall inte jag) för det sägs ju att man ska bli piggare ju mer man motionerar men det verkar inte funka på mig just nu.

Träningslista - check!

Jag surfade precis in på Travsport.se för att kolla hur snabba de är med licensgrejer. Jag skickade in min licensansökan i fredags och de skulle således ha fått den idag.
Vis av erfarenhet så vet jag att de byråkratiska kvarnarna maler långsamt, men jag gjorde ändå en sökning på Polly, för man lever på hoppet som grodan sa. Hör och häpna - jag står som tränare på henne! Det var snabba ryck! Nu är det bara att tuta och köra!

Vi var på promenad i skogen idag också, jag och Polly. Tant hovslagaren (och ja, jag är övertygad om att hon skulle strypa mig med sina bara händer om hon visste att jag kallade henne för tant!) ringde återbud. Hon skulle ha skot bumlingarna, men Garre har eeeenoooormaaaa fötter (7'or, för den som är intresserad) och de beställda skorna hade inte kommit och skoning blev uppskjutet en vecka. Jag hade tänkt köra Polly efter att bumlingar fått fötter, dels för att jag lovade att vara behjälplig vid skoningen av Garre och dels för att det skulle ha tinat upp lite ute på grusvägen så Polly skulle slippa springa på stenhård väg med brodd. (Alltså, antingen får det ta och bli vinter så vi har användning för brodden, men jag AVSKYR vintern, eller så kan vi kanske bestämma oss för att vi skiter i vintern och då kan jag byta skor på Polly.)

Men det fick alltså helt enkelt bli en promenad i skogen. Vi provade en helt ny stig idag och fick lyfta på fötterna ordentligt båda två. Polly verkade tycka att det var meningslöst, men hon hängde snällt på och det var inga tveksamheter över varken stora stockar eller geggiga dyhål. Som bonus så blev hon trött i kolan och var helt snäll och beskedlig när vi kom tillbaka till stallet.

På väg ut var hon inte lika snäll, hon härjade sunt på stallgången som en skadeskjuten björn, men efter 10 minuter eller så lugnade hon ner sig. Tricket är att ignorera henne, för all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet även om det betyder att man får skäll.


Nästan hemma från vår rekreationspromenad.


När jag kom hem igen så tag jag ytterligare en promenad, men den här gången med Tyra. Henne har jag ingen dagsfärsk bild på, men däremot en bild från igår morse, min enda sovmorgon på veckan som var.


"Hallå, kan du gå upp eller?


Nu ska jag greppa min bok (HP&The Order of The Phoenix) och ta lite nyponsoppa och knäckemacka innan det är dags att nanna baljan (fast jag har en säng och inte en balja, Tyra har en balja men hon sover också i sängen).

Det var en gång en liten arg häst...

Igår packade jag ihop Pollys sele och Polly själv och for in till den stora travbanan. Håkan och Håkan och ena Håkans pappa var med för att beskåda underverket.

Polly putsades upp och fick på sig resegarderoben inför kommande arrangemang.




Hon klev snällt in i transporten och klev lika snällt ut, men med stora ögon och någon gnäggning.
Vi var ett par minuter sena så jag försökte lägga på en rem (haha, jättevitsigt!) när jag selade. Kusken dök upp och vi småpratade lite allmänt. Sist han körde så uttryckte han en önskan om att Polly skulle utrustas med tungband för hon hade lagt tungan över bettet ett par gånger när hon blev förbannad. Sagt och gjort så tvingade jag på den inte alltför glada hästen denna utrustningsdetalj och sedan bar det av ut mot banan med arga huvudkast.




För det första så vill gärna smalbeningen bestämma hur,när,var och varför alldeles själv och för det andra så blev hon jääääättearg på tungbandet och det såg ut typ så här första och andra värmingsvarvet;


Den glada, positiva hästen drar på en galopp i ren protest.

Fast man kan springa fint också.



Sen vände kusken upp och Polly fick ta i lite och springa lite fortare och normala hästar har ju inte riktigt tid att bråka, men Polly är ju inte som andra.


"Jag kan om jag vill."


Jodå, Polly kan allt om hon vill, men bara om HON får bestämma. Här blev hon arg och försökta bryta ut och springa av banan. Tur att Magnus har tålamod (och en pisk).


Fast egentligen sköter hon sig strålande nästan hela tiden, det är bara ett par tre gånger per varv som hon får ryck och blir arg och drar över i galopp och försöker bryta ut och annat trams.



Sista varvet körde Magnus 1.45 med henne. Det tar sig med andra ord, sist kunde hon ungefär två minuter. Det är bara att träna på, jag skickade in min licensansökan i fredags och med lite tur kan jag hämta ut den redan till veckan.
Nu ska jag och Tyra dock gå och lägga oss, vi ska umgås lite med hovslagaren imorgonbitti.

Nästan bara elände

En snabbuppdatering innan det är dags att dyka i säng...

Bilen gick inte igenom besiktningen. Jag börjar faktiskt allvarligt överväga om gubbarna på Bilprovningen hittar på fel om det inte finns något att anmärka på.
Förra gången skulle jag gjort en efterkontroll, men eftersom jag drog ut på det hela så blev det en vanlig besiktning och då påtalades en del fel.
I onsdags när jag, med ångesten som sällskap, var tillbaka på Bilprovningen så hittade gubben tre fel; bromsen ligger an på vänster framhjul (kan det komma av sig själv bara så där tro?), handbromsen tar fortfarande inte (märkligt, för när jag drar åt den i backe så står bilen still - utan någon växel i) och så fattas det en flisa av blinkersglaset på sidan vänster fram. Det är ju jävligt märkligt att han slog ner på det, men att glaset över bromsljuset höger bak är helt trasigt och icke-existerande sa han inte ett ljud om och detta får jag inte att gå ihop. Han menade på att när jag blinkar till vänster så blinkar det lite vit där glaset är trasigt, men tydligen så gör det inget att den ena lampan lyser helt vitt bak när jag bromsar.
Undrar när den besiktningsgubben fick ligga sist, han var inte överdrivet charmig.

I onsdags när jag körde Polly (som gick som en klocka) så tyckte jag att hon verkade tröttare än vanligt på slutet och när vi kom tillbaka så blåste hon längre än vad hon brukar (alltså, hon var anfådd mycket längre tid efter avslutat träningspass än vad hon normalt är). Jag antecknade detta i min lilla Polly-dagbok, med en fundering om eventuell infektion på g.
Idag tänkte jag ta en promenad med henne och hon var oerhört beskedlig. Det gick till och med att kratsa hovarna utan konstigheter och det har nog aldrig hänt förut. Med onsdagen i färsk minne så tog jag tempen (något jag borde göra före varje träningspass, men som jag tyvärr slarvar något oerhört med) och enligt min termometer så hade hon 39,8, vilket är ganska hög temp för en häst. Vi stod över dagens promenad och hon fick lite pyssel och pussar och sedan släppte jag ut henne i hagen igen med lite hö. Termometern visade tydligt att det var dags för batteribyte och när jag skulle kolla vad för sorts batterier som satt i så råkade jag (jo jag hävdar att det var en olyckshändelse!) ha sönder den. Hoppsan...

Nu på kvällen så åkte jag tillbaka och kollade Pollys temp igen (med en hel termometer), men nu låg hon på 37,5 vilket är helt normalt. Kanske var det som så att min termometer hade gett upp innan jag råkade ha sönder den, för att gå från 39,8 till 37,5 på ett par timmar är väl kanske inte helt inte normalt.
Vi skulle ju ha åkt in till banan imorgon också och Magnus skulle ha kört, men sent igår kväll insåg jag att det är röd dag och då är banan stängd. Jag ringde Magnus och meddelade detta och vi beslöt oss för att skjuta upp det hela tills nästa lördag. Så ja, det var kanske lika bra att banan har stängt om nu Polly ska vara lite sjuk.

Måste nog kolla av tempen ett par gånger imorgon också, hon får stå över allt vad träning heter och bara gotta sig i hagen tills hon är back on track igen.


Nu ska jag och Tyra bädda ner oss i sängen med en bok (jag läser om alla Harry Potter böcker för 68478703 gången!) och sova tills vi vaknar så att säga.
Godnatt världen!

Hurra! Äntligen fredag...

Fast jag jobbar i helgen så jag har inte den där härliga fredagskänslan alls.
Men nog om det...

Min bil mår bra igen, och nu väntar den bara på besiktning. Lillebror var, som vanligt, snällast och tog sig tid att fixa och trixa så nu sitter det en ny katalysator under, tutan blev monterad i motorrummet istället (med ett härligt eko som följd) för den gamla gick inte att ta loss utan att förstöra massa (hej rost!), handbromsen funkar igen och den var inte trasig utan det var bara en skruv någonstans som lossnat och som bonus sitter den bakre ljuddämparen fast igen efter att ha hängt löst ett tag (gud vet hur länge, jag upptäckte det häromdagen).
Nu ska bara gubbarna på bilprovningen hålla sig i skinnet och helst inte slå upp några hål med sin lilla hammare.


Idag fick Polly komma ut på tur också. Hon har fått stå över 2 gånger pga mitt biltrassel, men jag släpade mig ur sängen tidigt imorse för att hinna köra henne innan jobbet. Hon var lite extra koko idag, antagligen pga av några dagars ofrivillig semester i kombination med en ökning av kraftfodret.
Det var första gången jag faktiskt var rädd, inte ens när hon var under inkörning så var jag såhär rädd. Första delmomentet av dagens skräcktur kom när hon försökte sticka, hon hade sitt helstängda huvudlag på sig och antagligen dök det upp något märkligt i hennes begränsade synfält och hon svarade med fart. Jag hängde bakom i tömmarna och bromsade och härjade.
Sedan låg det en brädstump eller något liknande på vägen och hon kastade sig rakt upp i luften och studsade ut i vägen. Tur att jag hade slaggjorden på, mest för att jag inte vill ha hennes ben över skalmarna på vagnen för då vet man inte vart det slutar. Herregud...

Vår körtur går delvis på en gammal banvall, där halva sidan är asfalterad för cyklister och annat löst pack och andra halvan är grus/sand för dom som rider. Vi mötte en barnvagn + hund, men efter att ha överlevt brädan så var det piece of cake, även om Polly tittade lite snett på barnvagnen.
Jag såg något svart i fjärran och tolkade det som en cykel eller fotgängare, men till min fasa visade det sig var det hemskaste av alla hemskheter - en rullskideåkare! Holy christ in a handbasket! Jag kastade mig ur vagnen och greppade hästen i huvudlaget, och när rullskidenissen kom närmare hojtade jag åt honom att säga något, för vid det här laget hade hästskrället varvat upp på alla cylindrarna och var reda att sticka åt helvete. Rullskidemannen ropade glatt tillbaka och sedan fick kusen spel. Men vi överlevde det med, dock kanske rullskidefantasten blev traumatiserad av de fagra ord som jag röt åt hästen, men det är smällar man får ta. Efter detta moment så sprang Polly som en liten gasell resten av banvallen innan vi svängde in på grusvägarna igen. Jag var helt svett och hade hjärtat i halsgropen och lovade mig själv att aldrig mer köra med stängt huvudlag hemma. Det får bli hennes snabbjobb/tävlingshuvudlag.

Alltså vad är grejen med rullskideåkare? Vi har mött fotgängare och cyklister utan bekymmer, vad är det med rullskidor som ser så jädra läskigt ut? Ibland undrar man om hästar verkligen har alla pingviner i poolen.
Vi kom hem helskinnade och rätt nöjda ändå.




Och nu ska jag faktiskt ta och slänga mig i sängen, jag är svintrött och har en dundrande huvudvärk.

En snabbis...

Ja alltså en snabbuppdatering innan jag går och lägger mig.

Jag klarade kursen i onsdags, körprovet gick galant och Polly skötte sig utmärkt som vanligt. Teoriprovet var lite knepigare med en del halvsvåra frågor, men jag fixade det med och fick med god marginal godkänt. Så nu kan jag skicka in min licensansökan och blir tränare på riktigt. Typ...


Färdigsprugna och på väg att fara hem igen.


Sen idag så var jag skitduktig och drog hem till päronen och pallade upp bilen för lite oljebyte. Eller olja och olja... När jag lossade bottenpluggen så kom det typ tjära. Jag tror iiiinte riktigt det ska se ut så, men nu har iallafall bilen fått ett nytt oljefilter (och det tog, pinsamt nog, 4 pers till att hitta det, för det har tillverkarna gömt alldeles för bra) och ny fräsch motorolja.
Jag är skitnöjd över att ha lyckats gjort det alldeles själv. Nästan iallafall, det var fullt med gubbar på gården och det är svårt att få vara ifred och fixa och fundera då, för de vill ju gärna (visserligen i all välmening) vara med och kolla och så. Men det är väl inte dåligt det heller, för då har jag ju någon att fråga om saker och ting. Men för säkerhets skull så har jag faktiskt köpt mig en reparationshandbok och det var nog den bästa investeringen jag någonsin gjort! Så ni där ute som inte har en sån bok till era bilar, åk GENAST till Biltema och införskaffa en! BUMS!
Så på onsdag ska lillebror få byta katalysatorn och den andra halvan av handbromsvajern. Den drog jag lämpligt nog av häromdagen.
Efter att Tråk-Åke flyttade så har det börjats med renovering i hans lägenhet. Och i förrgår så drog jag på mig kläderna för en tripp till stallet. På väg ut springer jag på en hantverkare som inte får igång på sin bil och snäll som jag är så fick han lite batterikraft från min bil. Eftersom karma är en jävla subba så drog jag av handbromsvajern i samma veva. Jaja, den var ju tvungen att bytas förr eller senare iallafall.
Tutan är ju också paj, men jag har köpt en ny och den tänkte jag (nu när jag ändå är igång med allt det händiga) byta själv. En skruvmejsel (typ), lite 5-56 och en burk svordomar så kommer det gå som smort! Eller vad vet jag, i värsta fall tar jag väl fram släggan och gör processen kort med signalhornet, fast det kan bli svårt att få dit det nya då. Men det vore väl själva fagerlund om de ska gnälla över tutan igen på besiktningen! (Ja men jag fattar väl att den inte funkar, jag använder den ju aldrig!)

Nu ska jag och Tyra bädda ner oss med en bok.


Tidigare i morse... Den som sover på riktigt är faktiskt Tyra - jag bara låtsas.

I'm an equestrian!

Jag hittade detta lilla filmklipp på Evelinas blogg (ni vet, Garres modiga nya ryttare) och jag gillade det så mycket att jag helt enkelt snodde den!





Imorgon är det examensdags för min del. Sista gången på licenskursen. Jag är dönervös faktiskt! Det är en helt befängd tanke, men tänk om jag inte klarar mig? Det är väl egentligen bara teorin jag oroar mig över (fast jag är nervös för körningen också, men det har jag ju gjort förut), men jag är och har varit stensäker vid varje kurstillfälle så egentlilgen borde jag inte oroa mig, men jag kan inte låta bli.
Innan hela det arrangemanget så tänkte jag åka hem till mamma och byta däck på bilen också. Och så ska jag passa på att kolla hur katalysatorn ser ut och sitter. Den är ju paj och behöver bytas ut, men det kan ju vara bra om jag vet om den ska skruvas eller svetsas så jag köper rätt sort och modell. Jag kollade Biltemas hemsida och ja, de hade ju ett par stycken att välja på till min bil... Med mig har jag min kära reparationshandbok! Det är den bästa investering jag någonsin gjort tror jag.
Dessutom känner jag mig skittuff när jag får glida runt inne på Biltema bland gubbarna och se ut som jag vet vad jag gör och letar efter. Jag brukar försöka ge intryck av att jag även mekar själv med min bil, något som inte alls är sant! Jag kan byta lampor på den och nu ska jag, med reparationshandbokens hjälp, avancera lite och ta tag i ett oljebyte. Det stod i boken att det var en sån grej som vilken klappdum jävel som helst kan klara. Det finns hopp med andra ord.
Men imorgon är det som sagt däckbyte som gäller, för snart kommer den där pissiga skitvintern och förstör för oss.

Jag insåg förresten härom kvällen att jag nog inte är född med tummen mitt i handen trots allt! Jag småfrös lite och beslöt mig för att vrida upp värmen på ena elementet i vardagsrummet. Det hela slutade med att jag fick hela vredet i näven och det stod som en fontän med varmt vatten ur elementen. Paniken var ett faktum! Jag hyperventilerade i 20 sekunder och klämde fram några tårar under tiden som jag rusade iväg efter en hink. Sedan hyperventilerade jag lite till, uttalade några väl valda ord (såna som jag faktiskt skulle censurera i bloggen till och med!) och tog 5 djupa andetag. När detta var gjort åkte verktygslådan fram och inom ett par minuter var elementet lagat och tillbaka till ursprungligt skick. När det hela var över så blev jag faktiskt skitstolt över mig själv. Det var oerhört oväntat att jag runt midnatt på en fredag kväll inom loppet av 10 minuter skulle lyckas ha sönder samt laga ett element. Det gör jag inte om... Men nu ska jag iallafall avancera till oljebyte på bilen. Hur ska det gå?

Dags för lite sömn tror jag bestämt.

Smalbeningen, raggsockorna och flodhästarna

Jahapp, igår var det ju dags för Polly att åka till travbanan igen och springa ett par varv med en annan kusk. Som vanligt var jag rätt skapligt nervös, jag vet inte varför men jag är, helt i onödan, orolig över att Pollixen ska skämma ut oss.

Polly är stabil, hon kliver på transporten utan sjåp, åker snällt, kliver ur och tycker hela arrangemanget är konstigt, men tar det ändå med ro.
Hon står snällt på utselningsplatsen och kliver lika snällt ut ur stallet och bort till banan. Jag vet verkligen inte varför jag oroar mig och är nervös, hon beter sig närapå som en dörutinerad gammal tävlingshäst. Det kanske är det som oroar mig?

Nä, lite bilder på det här då;


På väg upp på banan. Ja det ser ju stabilt ut det där. Än så länge...



Håll i dig nu gubbe! Vilken dag som helst nu så smäller det till och det blir åka av!


"Jag är en liten dressyyyyyyyrhäst!"


Polly (tredje från vänster) fick lite draghjälp av ett par snabbare hästar.



"Är vi klara snart? Det är jobbigt."



Vi kan springa lite mer seriöst också, men det krävdes en del övertalning från kusken efter att Polly tvärnitat någon gång och så.



Dags att börja jobba för maten!



Hej vad det går!



Fast sååå himla fort går det inte. Enligt kusken går hon ungefär i 2 minuters tempo och det är så snabbt hon klarar att springa för dagen. Ungefär lika fort som ponnytravarrussen.



I bakgrunden ses en montéhäst med ryttare som gömmer sig bakom belysningsstolpen när Polly kommer dundrandes. Ehm...



The End.



Allt som allt så skötte hon sig hyggligt. Kusk-Magnus tyckte att vi ska prova att sätta på henne ett helstängt huvudlag (och för er som inte vet vad det är så finns google, eller så dyker det upp bilder på det inom en snar framtid, men kortfattat så är det helt enkelt skygglappar) för hon springer och tittar på allt (vilket inte är något fel, men det kan ju vara bra om hon koncentrerar sig på att springa istället) plus att hon behöver mer rutin av banan. Inga konstigheter, som Färjan-Håkan säger. Så på tisdag drar jag till Bidermans på stallbacken (en liten käck affär med VÄLDIGT begränsade öppetider) och köper lite utrustning till kreaturet. (YES! Jag får shoppa MER grejer! HAHA!)
Polly ska med mig in till banan på onsdag igen då jag avlägger mitt körprov för licenskursen och förhoppningsvis sköter vi oss båda två och förhoppningsvis skriver jag godkänt resultat på teorin och sen är det rakspår till miljonerna.
Efter det så ska vi väl försöka få till det så att hon kommer in till banan en eller två gånger i veckan och får lite mer rutin. (Jag ska köpa ett hus och en bil för mina miljoner.)
Nog om det.

Idag på förmiddagen så hade min fantastiska vän Marie bokat turridning åt oss. Så hon och jag och en av hennes väninnor begav oss ut i de djupa bergslagsskogarna och luffade raggsocka. Hur roligt som helst!
Jag blev tilldelad en trevlig fuxvalack som trots sitt stadiga utseende visade sig vara oerhört pigg och alert.
Borstning, sadling/tränsning och uppsittning och så begav vi oss iväg. Två timmar lång var turen och det gick på grusvägar, slingriga skogsstigar, genom vattendrag och allt sånt som tillhör Kilsbergen.



Jag vågade inte ta några bilder när vi töltade och galopperade. Dels för att det (som omväxling) gick så innihelaveteåkern fort och dels för att ledar-Cattis tvingade mig till att faktiskt RIDA min häst i tölten och inte bara sitta och åka med och hoppas på det bästa. Oerhört nyttigt för mig som gärna blir lite flaxig och velig och har lite långa tyglar.


Hoppade av och gick sista biten hem, benen var som gummi och hästen tyckte att jag var skitjobbig och gick för sakta, han hade bråttom hem till maten.



Den trogne springaren - Flipi. Oerhört charmig och käck.

Efter detta äventyr susade jag hem och hämtade upp Tyra och Evelina för lite andra äventyr i vårat stall.
Alla hästarna skulle på promenad. Terese på Dido, Evelina på Garre och jag till fots med Polly. Tanken var att vi skulle gå och klättra lite i ett närliggande grustag, för förra sommaren var det skitfint när med lagom höga backar och kullar och grejer, men denna gång såg det väääldigt annorlunda ut. Kan ha berott på att man alldeles nyligen börjat ta grus där igen. Det kulliga minilandskapet var ett minne blott, däremot fanns det ett par plaskpölar och de modiga ryttarna tog tillfället i akt att träna vattenpasseringar med bumlingarna. Jag hade bara vanliga sneakers på fötterna så jag och Polly stannade på torra land (till Pollys belåtenhet).

Efter lite fånerier så klev iallfall båda fläckosaurierna i plurret.





Vissa tyckte det var roligare än andra (när han väl kom i).



Det ska provdrickas också (det kan ju smaka krokodil).


Det var dagens (och gårdagens) händelser. Nu ska jag sova för jag har varit ute i friska luften nästan hela dagen och jag är trött.