Nu har det hänt

Den stolliga lilla lushästen gnäggade åt mig! Att jag inte började grina är ett mindre mirakel.
Jag klev ut i hagen, han fick syn på mig och gnäggade i typ jättegulligt ponnyfalsett och kunde liksom inte komma fram till mig fort nog.
Mattehjärtat svämmade nästan över av rosa fluff och glitter! Åh vad jag tycker om den där knasiga lilla krigarhästen! Polly gnäggar också åt mig ibland, men hon gör det när hon vill ha uppmärksamhet, så det blir liksom inte samma grej. Att Linus totalt sken upp och helt spontant gnäggade åt mig gjorde hela min dag! <3

Dressera mera

Jag glömde helt bort att knäppa bilder på sadeln idag, men det känns inte som att det gör så mycket för istället kommer här ett helt inlägg i dressyrens tecken, med tillhörande bilder! Som ni har längtat!

Dagens träning var som vanligt jävligt vinglig och fladdrig, svetten rann i floder på mig och Linus kämpade tappert, MEN det är sån sjukt stor skillnad på honom (och kanske min ridning) om man jämför dagens pass mot det första passet vi red för Erika. Idag fick vi trava massor och jag fick kämpa ihjäl mig för att hålla kusen på volten, han vill ju gärna ramla in i mitten med bogen först och det känns som att jag hänger på sidan av honom som en liten apa och sliter och drar och sparkar. Märkligt nog är det inte alls så det ser ut. Jag fattar ingenting! Hur kan det liksom kännas så jäkla illa när det faktiskt ser okej ut? Inte bra, men okej.
Hur som, han är massor med mycket starkare nu och orkar liksom hålla snigeltrav i flera varv och det känns inte längre lika brutalt när vi svänger. Från att nästan ha tippat på näsan in i mitten till att orka hålla ut honom genom volterna och få honom att böja sig istället för att som en stelopererad kamel nästan ha vält omkull. Helt sjukt! På bara fyra gånger! Jag börjar nästan få upp hoppet för att jag inte är en så jäkla kass ryttare som jag vill tro. Jag har lååååång väg kvar, men det kanske inte är så jäkla hopplöst som jag hela tiden trott.

Det är viktigt att värma upp ordentligt. Även ansiktsmusklerna tydligen. (Va fasiken hålls jag med?)

Vi är inte bäst eller vackrast, men vi har iallafall roligt. Mest jag tror jag.

Som sagt, vi fick trava en massa massa massa, med fokus på att få loss hästen i nacken. Han vill gärna springa som en uppstoppad (och förstoppad) giraff, och har inte riktigt koll på att ett tygeltag inte nödvändigtvis betyder "sväng" utan mer "vänd på huvudet". Så massor med fokus på att ställa och böja hästen och få honom att förstå innebörden av ytterhjälper (och jag behöver också skolas i detta har jag upptäckt). Kroppsligt så är han böjlig som en sladdrig pannkaka och kan vända på en femöring om så krävs, men huvud och hals är hopplöst fastlåsta i samma position. Jag har en hörsnäcka så att Erika kan prata med mig utan att behöva skrika över hela ridbanan och det enda jag hör är "rör på bettet, rör på bettet", "stadig ytterhand och "durra" på inner", "mycket ytterskänkel", "pressa ner rumpan och rid fram bakbenen" samt "håll emot med innerskänkel - BABAM med skänkeln" och det är fasiken inte lätt att få ihop alla instruktioner så att det flyter utan att jag gör allt baklänges eller på fel sida etc. Koordination är inte min starka sida har jag plötsligt upptäckt. Jag fixar att göra två saker samtidigt, men när jag plötsligt ska göra fyra olika saker med armar och ben så kör det ihop sig, haha. Men det är så himla roligt och jag känner ju att jag blir bättre och bättre och rider min häst bättre och bättre. 

Vi kan hålla kortkortkort trav och ändå se glada ut!

Ja alltså, så här tjusigt ser det ju egentligen inte ut, men man visar ju inte de sämsta bilderna. Eller?

Jäkligt glad och nöjd ryttare iallafall.

Dressyrsadeln gjorde sitt jobb idag också, den hjälpte mig massor. Mitt stora problem är att jag gärna faller framåt (bilderna avslöjar ju detta!) och en hoppsadel främjar ju en sån sits. En dressyrsadel uppmuntrar istället att man sitter rakt upp och ner och jag kommer nog fan ha träningsvärk imorgon. Men så här långt är jag helt nöjd med min investering och nästa tisdag ska vi skava runt i den igen. Fast Evelina får äran redan på lördag, hon har nämligen tagit på sig att rida en lektion för Erika på Linus då och det ska bli jättespännande att se vad dom tre kan hitta på.

Alla käcka bilder är tagna av Magnus dotter - världens bästa Ellen som var snäll och hängde med som hästskötare, fotograf och alltiallo.

Nu blir det sängen, imorgon väntar tidig morgon med jobb. Yay... Eller nay. Mest nay.

Sadel, sadlar, sedlar

Den här dagen har jag sett fram emot sedan typ.. i onsdags? Min fina vinst gav mig tillfälle att fixa en ordentlig sadel till Linus. Inte för att det är något fel på den vi har nu (mer än att den är för stor (eller snarare för vid fram), något som sadelutprovaren Lena bekräftade), men ska man vara seriös och dressyra och bli en bättre ryttare så underlättar det ju att ha en sadel för ändamålet. Visst kan jag dressyra i min älskade hoppsadel, men den inbjuder inte till en rak och redig dressyrsits - konstigt vore det, den är ju gjord för att hoppning, en sport som jag aldrig kommer ta till mitt hjärta (haha, inget ont om hoppningen i sig, men jag har aldrig fattat tjusningen helt enkelt).
Så idag bar det av till Västerås (efter en jävla massa krångel på jobbet med att hitta ersättare för mig, jag är väl typ oersättningsbar, eller så har folk kommit till sans och insett hur otacksamt hela skiten är. Hmm.. Jag skulle vilja tro att jag är så himla fantastisk och underbar och allt, men tyvärr är det nog alternativ två som gäller.) med Linus och Evelina. Det är fint som snus att kunna ha med sig en extra hästnörd när man åker långt. Nog för att båda mina kreatur är relativt väluppfostrade och resvana, men det är alltid en trygghet att vara två ifall olyckan är framme.

Så den stackars hästen släpades in från regnet (för det öste verkligen ner i ottan och ända fram till lunch), men han hade iallafall haft vett nog att parkera sig under tak med sina vänner, så han var inte speciellt blöt. Däremot var han inte alls imponerad över att behöva åka någonstans klockan åtta på morgonen. Evelina var väl inte heller så road av konceptet (det är ju trots allt hennes födelsedag och allt - grattis!) att behöva kravla sig ur sängen mitt i natten på sin lediga dag, men hästfolk är ett tåligt släkte (de flesta av oss iallafall) så hon höll god min.

Det regnade hela vägen till Västerås och hela vägen tillbaka. Varför har vi inte någon vettig sadelutprovare som jobbar heltid med detta i Örebro? Fast jag ska inte klaga, Västerås är inte så långt bort och när jag ringde för att beställa tid (hos Glada Hästen i Spiltan om nu någon undrar) så var de fantastiskt trevliga och hjälpsamma i telefonen (att jag är för jäkla rolig och lyckades pricka in en massa humor i mitt upplägg, trots att jag har telefonskräck, gjorde nog sitt till) och vi kunde komma omgående. Omgående i min värld funkar inte riktigt, oftast är jag uppbokad på en massa annat och behöver ha ett par dagar på mig att klämma in saker och ting i schemat. Plus att det skulle funka för både mig och Evelina, men vi lyckades (efter att jag pusslat ihop jobbbet, sadelutprovaren och Evelina) få till det iallafall. Bra jobbat!

Väl på plats så fick hästen kliva ur åklådan och han var redan purken över att behöva åka så långt och det hjälpte ju liksom inte att de fortfarande regnade och han blev blöt. Men vi fick iallafall stå under tak en stund så att sadelutprovaren kunde, klämma, känna, titta och mäta. Linus försökte sköta sig, men till slut gav han upp och började veva med frambenen och flytta runt och bete sig som en uttråkad liten unge.

 

Första sadeln, och både ryttare och häst är relativt torra. Det kan alltid bli värre och det blev det.

 Ett gäng sadlar hämtades (eller tre för att vara exakt), den första sadeln surrades fast på kreaturet och den skrajsna ryttaren fick kravla sig upp och provrida. Extra festlig blev det när hästen bestämde sig för att allt i paddocken (för dom hade en liten paddock där man kunde rejsa runt) var faaaaarligt! Buskar, staket, en gaffeltruck i rörelse på andra sidan planket som man egentligen inte kunde se, men hästar har ju som alla vet röntgensyn... Busken åt andra hållet, staketet åt andra hållet, vattenpölar, you name it. Jävligt tröttsamt måste jag säga, Linus är ju normalt sett en riktig klippa, till och med på nya platser, men inte idag. Vi kom runt ett par varv iallafall utan att tappa ryttaren och provade lite trav (på tvären, för busken/staketet/ogräs/stenar/stockar var fortfarande förklädda eldsprutande drakar). Jag gillade sadeln, men hade liksom inget att jämföra med och Evelina blev ombedd (tvingad, haha!) av sadeluprovaren att rida hon med. Jag kände mig som en dränkt katt och Linus fick damp i ena hörnet på paddocken och frestade på Evelinas tålamod. Han tyckte nog inte heller det var så jäkla häftigt med ösregn (jag var helt orutinerad och tog inte med mig vare sig regnkläder eller shortchaps och min ridning låg 18 steg under min vanliga nivå).

Hästplågarna med stort H gör sig redo - synd att det inte syns på bilden hur mycket det regnade.

Sadel nummer två spändes fast och jag fick, plaskblöt och eländig, kravla mig upp igen på en något ovillig häst. Hann rida ett halvt varv innan jag bara kände att det fick räcka. I sadel nummer ett satt jag liksom fast, i sadel nummer två (som hade en bredare midja, men i övrigt hade samma tum i sitsen) gled jag mest runt som en skeppsbruten pirat. Sadel nummer tre slängdes bara upp på hästen, men den var för stor för honom och vi fick ställa oss under tak igen och ta på oss transportskydd och göra oss reda för att stoppa in hästen i åklådan igen (till hans stora lättnad för nu hade han ledsnat på riktigt).

 Hästen ser ju mest ledsen ut, haha. Stackarn!

Så jag blev ett antal tusenlappar fattigare, men en massa erfarenheter klokare (Lena var verkligen guld! Visade och berättade och svarade glatt på konstiga frågor, sånt gillar vi!) och kom hem med en tjusig dressyrsadel (av märket Kieffer om nu någon skulle vara intresserad), så nu kan vi nörda loss ordentligt i dressyren. Imorgon är det dags för lektion nummer 4 och jag antar att Erika kommer vara ett snäpp vassare nu (hon har liksom vässat upp nivån till varje lektion) och jag kommer ha fruktansvärd träningsvärk på onsdag (MÅSTE komma ihåg att stretcha!), jag känner redan nu efter att bara att provridit sadeln. Inte lätt att komma från en ihopkrupen sits med hoppsadel och tvingas räta ut hela sig och sitta som folk. Men det är det värt! Precis som att det var absolut värt att åka till Västerås och få en sadel utprovad (och det visade sig att Linus hade en ganska normal (och rak) rygg, vad nu normal innebär, men jag antar att att det är bra och betyder att han inte är svår att hitta sadlar åt), trots att vi blev sjöblöta och antagligen förkylda på kuppen.

Ska försöka komma ihåg att knäppa några ordentliga bilder på sadeln imorgon, när den ligger på kusen och allt.

Det är en jäkla massa mycket nu

Ja herregud vad mitt liv plötsligt går i 390 knyck! Jag har varken tid eller ork till att hålla bloggen levande just nu. Folk som vill umgås med mig får se till att göra det i hästsammanhang, så mycket annat hinns inte med. Jag varvar stall och jobb och tycker att jag fanken aldrig är hemma - och det syns. Disken står i drivor, fruktflugorna har tagit över köket och börjar bli stora som humlor, dammsugaren har inte sett dagsljus sedan dinosaurierna dog ut och tvättkorgen svämmar över. Men hästarna är glada och nöjda och Tyra har fått två nya vänner att hänga med emellanåt. Eller ja, det är fortfarande lite frostigt från Tyras sida, men förhoppningsvis inser hon snart att hon inte kommer bli uppäten och kanske kan slappna av och leka lite.
De nya kompisarna är två supercharmiga riesenschnauzers (riesenschnauzrar? Vad heter det i plural?) - jag kallar dom för Mustascherna eller Muscharna. Dom hör till stallet och jag gillar dom som bara den, även om Tyra fortfarande är skeptisk till dessa mustaschbeprydda svarta vidunder.

Linus har gått sin tredje dressyrträning på lika många veckor och är på stadig frammarsch. Han är en riktig klippa som står ut med att jag fladdrar, fumlar, skumpar, är allmänna förvirrad i sadeln och har sjukt dålig koordination. Imorgon ska han få tänderna kollade och en vaccination och sen blir det några dagars vila. På måndag bär det av till Västerås för att besöka en sadelutprovare och förhoppningsvis blir vi en dressyrsadel rikare och en jävla massa pengar fattigare. Men det är okej - Magnus spattiga kameler såg till att jag fick in en V4 förra veckan och blev ca 6500:- rikare.
Och på tisdag dressyrar vi igen.

Polly tror att hon har dött och fått en egen box i himlen. Jag fattar inte, alla andra hästar i världen verkar tycka att lösdrift är high life, Polly tycker det är skit med stort S och sover hellre i box. Fast okej, jag hatar också att campa och vill hellre ha en bekväm säng inomhus. Hon och jag är nog ganska lika när jag tänker efter. I övrigt så har hon börjat få komma ut på upptäcktsfärder och verkade nöjd med det. Häromdagen tvingade jag Evelina att kravla sig upp på den stora bruna kusen, själv vågade jag inte. Polly har aldrig haft ryttare på ryggen förut, men hon brydde sig inte för fem öre utan passade på att ta på sig sitt jag-är-så-uttråkad-att-jag-dör-fejs och så var det med det. Hon ska få lite mer muskler och ork innan vi sätter igång med inridning "på riktig", men snart så!

Nu är det dags att sova, något jag gör alldeles för lite, imorgon bitti ska jag besöka polisen lite och fixa ett nytt pass. I september blir det nämligen en vecka i London med Evelina och jag har helt galen resfeber redan! Det ska bli så sjukt kul! London liksom! Jag önskar verkligen att jag hade tid och pengar för att resa mer, men man får väl helt enkelt ta till vara på det lilla som blir av. Jag har ju redan sett Italien (vill helt klart se mer av detta vackra land och ska ta mig tillbaka någon gång), Belgien, USA (oh em gee, vill tillbaaaaka, helst igår!) och Jordanien (två gånger till och med) och det är väl inte fy skam, men jag vill se meeeeeer!

Godnatt världen!