Nu börjar allvaret

Igår fick Polly sin första seriösa tömkörningslektion. Med Terese bakom tömmarna och mig som assistent i långlina så tog vi en kort promenad. Alltså, det är hiskeligt vad den hästen har humör ibland! Hon blev vansinnig när huvudlaget kom på plats och hade hon kunnat mörda bettet och mig så hade hon gjort det. Men nu satt hon ju fast så hon fick nöja sig med att kasta med huvudet, steppa runt lite och i ren och skär protest lägga tungan över bettet. Hon har ju haft huvudlag ett par gånger tidigare och det har varit samma visa då, men någon gång måste det ju släppa tycker jag.

Terese har köpt varsin jättefin blinkade reflexväst åt oss så nu syns vi ute i mörkret! Jag fick för mig att min var för liten och slängde ur mig en fundering om att köpa en bit kardborreband att skarva med. Terese gav mig sin bästa dumma-blondin-blick och upplös mig om att västen var ställbar i sidorna. Oops... Nu passar den perfekt.

Polly skötte sig gallant, hon slog med huvudet och hade sig men i övrigt gick det hela smärtfritt. Vi kunde t o m göra ett par halter. Volten vi skulle göra för att vända hemåt gick väl sådär, men man kan ju inte begära att de ska kunna allt på en gång. Styrningen kommer tids nog. Jag är nöjd iallafall. Hon är inte rädd för linorna på rumpan eller nåt sånt och det är toppenbra!




På väg ut.

















Efteråt.











Jag hade hjälp med mockingen i söndags också. Jag har saknat att ha hästarna på stall, tycker det är trevligt att mocka. Antagligen är jag den enda i världen som tycker det! Det är rena terapin och så tänker jag så himla bra under tiden. Iallafall, jag var hårt bevakad och varenda steg noterades. Varenda tag med grepen memorerades.





Pucko ser till att jag gör det jag ska utan fusk.
















Lilla Gumman ger mig onda ögat, men jag tror att jag lyckades fjäska in mig med hjälp av bananchips.

















Nu ska jag ut på tur med Tyra, vi behöver röra på oss.