Jag vaknade i morse med ett ryck...

Eller kanske inte med ett ryck, men nästan. Vaknade och låg och mös i halvkoma och lät tankarna vandra fritt.
Hasan har tagit ledigt idag så vi kan härja runt bäst vi vill och tur var väl det för jag var helt inställd på att jag åker hem imorgon. Det stämmer INTE, och när jag insåg det så for jag upp ur sängen och rev fram mina resepapper. DAMN YOU GOD!! Jag åker hem i natt... Så idag är min sista dag här, jag som hade sett fram emot att få hela dagen imorgon också med Hasan. Men nej, det är den där jävla Murphy och hans korkade, idiotiska lag!

På sätt och vis ska det bli skönt att få komma hem igen till MITT hem, MINA saker och allt sånt. Familjen här har varit oerhört generösa och allt, dom gjorde det fullständigt klart från minut ett att jag var en del av familjen och därför hade full befogenhet att rensa kylen, använda tvättmaskinen och allt sådant. Men hur trevligt det än är så kommer jag nog alltid känna mig som en gäst här, med dom restriktioner det innebär. Och det är jobbigt att vara gäst i någon annans hus, för hemma kan jag ju kliva ut naken i köket, öppna kylen och dricka juice direkt ur förpackningen om jag vill. Det kan jag väl göra här också, men frågan är hur populärt DET skulle bli!

Jag saknar Tyra så himla mycket, min smärtgräns går vid ungefär en vecka. I en veckas tid är det uthärdligt och t o m lite skönt att få vara hundledig, men sedan kryper det på... Man börjar sakna det där ständiga tysta sällskapet. Man saknar att bara kunna komma på en idé och veta att hunden hänger på, vad det än är. Med människor är det ju artigast att fråga först om de vill hänga på, de kanske inte ens är sugna på att dra på sig skorna. Hunden är ju alltid på hugget vare sig det gäller en promenad eller en biltur eller bara ut och rensa rabatten.
Jag grinade inte förra året när vi återförenades, jag och apan, men det finns en risk att jag gör det i år, haha. Nu är ni varnade, ni som kommer att närvara.

Sen saknar jag att kunna åka till stallet, om så bara för att klappa om kusarna och lukta lite på dom och hänga i deras värld ett par minuter. Här i finns det för bövelen inga djur alls knappt! Eller jo, men det är ju inte så vanligt med får/getter, hästar, kameler etc mitt inne i storstan. Vildkatter finns det gott om, men de springer så fort de får syn på en, det är helt förståeligt, folk är ju inte alltid så vänligt inställda mot djur som rotar i soporna. (Men om ni kunde ta ert jävla ansvar och KASTRERA alla huskatter så skulle ni slippa alla hemlösa kattskrällen! Puh, jag blir så upprörd...)
Häromkvällen sprang vi på en kisse utanför huset här. En benig, ganska stor, röd långhårig hankatt. Han jamade och tittade uppfordrande på oss, och eftersom jag inte har något vett i skallen så dök jag ner till hans nivå och gullade lite. Kisse blev jätteglad för uppmärksamheten och spann som ett helt lejon, jag gissar på att han har haft ett hem men blivit utslängd/dragit/övergivits. Hade jag haft plats i handbagaget... Vi susade upp till kylen och drog fram lite kyckling och vatten, men när vi kom ner igen så hade han vandrat vidare. Awww, jag har spanat efter honom ever since.

Jag avskyr att behöva åka härifrån och lämna H, men vad gör vi? En grej jag inte kommer sakna dock är den mystiska maten, haha.


Frukost! Manakish hette detta. Nybakat bröd med... topping? Det var iallafall oväntat gott ihop med te!

Eller så kommer jag hem och längtar efter kabsah och grejer! Däremot kommer jag inte äta ris på 2 veckor nu!

Nu måsta jag avsluta, vi ska ut på stan och härja och käka kinamat (hör och häpna), om nom nom nom! (Med ris, oh nos! Jag kanske kan få nudlar till min kyckling?)

Så ja, i natt är det hämfärd till kalla norden igen, bläääää. Hur ska jag överleva? Hoppas Turkish Airlines bjuder på choklad igen så man kanske kan bli lite gladare. Och god mat. Och gärna en film som jag kan somna till.


Ingen big deal, som dom säger i McDonaldsreklamen.