Ovettigt svammel

Ja här sitter jag med min bok i knät och funderar. Egentligen är jag på väg till sängen, imorgon är jag ledig och har planerat att ta en riktigt ordentlig tur med Linus och bara tanken på att få mysa med honom utan tidspress ger mig nästan lite töntig svindel och små minifjärilar i magen. Jättelöjligt jag vet, men jag gillar den där hästen som fasiken och det ska bli fett najs att kunna pyssla lite extra med honom imorgon. Kanske trimma lite hovskägg och kronränder och klippa nacken och borsta riktigt ordentligt på alla ställen som han gillar extra mycket. Annars så blir det mest att man drar av kusen lite snabbt med borsten för att man inte har tid och det beror oftast på att jobbet väntar.

Jag gillar verkligen dagar när jag kan mysa runt i stallet i min egen takt, det händer rätt ofta att jag fastnar en lång stund i hagen hos Linus och Polly och snackar lite skit och klappar lite extra, när jag ändå är där och packar höpåsar ur deras storbal. Och imorgon kan jag ta extra lång tid på mig om jag vill, jag var smart och fixade lunchen nu på kvällen så behöver jag inte komma hem imorgon och i ren panikhunger stoppa i mig allt möjligt onyttigt som jag kan tänkas hitta i kylen. Tummen upp för mig.

På lördag gör jag för övrigt debut i sadeln på Polly. Hon är riden ett antal gånger, Evelina har fått ta på sig rollen som testpilot, ett uppdrag hon klarat med bravur måste jag säga, och senast igår fick Polly en ny ryttare på ryggen när Lilla Ellen (som hon blev döpt till eftersom vi redan har en Ellen i stallet) tog sig en tur ihop med Eve och en av de andra räserkamelerna. Enligt rapporterna så gick det bra och jag kände att det börjar bli dags för mig att svälja ner rädslan (för jag blir helt galet kissnödig av tanken att sätta mig på en ny häst, även om jag nu känt Polly sedan 1800-kallt och kört henne regelbundet i drygt 4 år) och kravla mig upp på Smalbeningen. Lika bra att få det överstökat. Ska se till att rasta henne för vagn på fredag först, så kan jag känna mig ännu mer trygg. Den mentala biten är skitviktig för mig, det är fan inte roligt att vara rädd för en sån grej som ridning när man är en insnöad hästdåre. Jäkla knepig rädsla faktiskt, jag har inte varit med om någon tokig avramling sedan 2003, när jag stöp i backen med huvudet före under inridningen av en unghäst. Sedan dess har jag antingen stannat på backen eller hållt i mig för kung och fosterland. Men jag känner att jag blir säkrare och säkrare ju mer jag rider för fantastiska instruktör-Erika och nu tar jag mig igenom situationer där jag för två år sedan hade kastat mig ur sadeln på en nanosekund. Jag ser detta med ridningen som ett skojigt psykologiskt experiment på mig själv, haha.

Nu tror jag att jag somnar snart så det är lika bra att jag flyttar mig från soffan till sängen.