Flytt!

Eller flytt och flytt.
Ny adress och nytt utseende på bloggen, men det hela är fortfarande under konstruktion.

Så nya bloggen hittas här;

Alverland

Att inte sova

Första natten med nämnda tabletter och effekten... uteblev.
Jag knaprade i mig ordinerad dos och bäddade ner mig. Som vanligt inga problem att somna, som vanligt vaknade jag sjuttielva gånger. Och nu, efter uppstigning och frukost och allt sånt, så kan jag konstatera att jag känner mig som vanligt. Inte varken tröttare eller piggare. Ger det ett till försök ikväll och funkar inte det så dubblar jag dosen och funkar inte det heller så slänger jag tabletterna åt helvete.

Jag måste erkänna att jag är lite besviken faktiskt. Doktorn sa att jag skulle kunna bli skapligt bakis och må knas till att börja med. Istället vaknade jag som vanligt efter ett gäng galna drömmar och var skithungrig.
Ja ja skam den som ger sig!

Att sova eller att inte sova

Igår var jag hos läkaren. Man kan väl säga att det är en milstolpe i mitt liv, jag går inte till läkaren i onödan. Inte ens i nödan faktiskt. Överhuvudtaget inte alls skulle jag vilja påstå. Sist jag träffade en läkare torde ha varit 2003 när jag ramlade av en häst med huvudet först (använd hjälm för farao, det är en billig livförsäkring!) och blev körd till akuten (säkert mot min vilja, är jag inte död så finns det ingen anledning att träffa någon doktor och är jag död så behöver jag ingen doktor, utan en begravningsentrepenör) för att röntgas lite här och där (ja inte kommer jag ihåg vad de tog bilder av, men de tog en jävla massa bilder och jag spenderade nästan 6 timmar i den förhatliga sjukhusmiljön innan jag fick en dunderkur smärtstillande och blev hemskickad med blåmärken och ett par rejäla muskelsmällar). Sedan dess har jag gått igenom ett knäckt finger, ytterligare några muskelsmällar, en dysfunktionell arm/axel och senast en stressfraktur i ena foten. Och jag hävdar fortfarande att så länge jag inte är död så behöver jag ingen läkare (ett snett finger är inget att gråta över, vänster arm/axel är inget jag direkt använder för jag är iallafall högerhänt och stressfrakturen i foten kommer läka av sig själv).

Så varför utsätter jag mig plötsligt för vårdcentralens väntrum då (man kan ju få bacillskräck för mindre, men jag skulle nog framstå som oerhört märklig om jag bad att få vänta i bilen)?
Jo jag känner mig lite lätt utmattad i hjärnan. Det är mycket nu och det kommer mer, plus att jag avskyr min arbetsplats som pesten (mer än vanligt alltså) och det gör mig galen. Så jag valde mellan läkaren och begravningsentrepenören. Läkaren är det billigare alternativet.

Domen blev halvtidssjukskriven fram till 6/3 och sömntabletter så att jag håller mig sovandes på nätterna. Har inga problem att somna, mitt problem är att jag vaknar 756532578861 gånger per natt. Jag vet inte hur en månads halvtidssjukskrivning och 20 tabletter ska lösa ett problem som jag har haft i över 15 år, men the doctor knows best antar jag. Och tycker doktorn att det är sömnen som är mitt stora problem så är det säkert så.

Sitter här och stirrar på den satans asken och vet inte om jag ens vill prova. Har googlat och fått lite olika bud om vad jag kan förvänta mig för effekt och jag är redan avskräckt. Å andra sidan så är jag inte så brydd om jag är arbetsför eller inte, bara jag är nykter nog att köra bil och motionera hästar, vilket läkaren inte kunde garantera. Om jag sedan framstår som en robot eller en pundare när jag är på jobbet jaaa... sa jag att jag avskyr mitt jobb och fantiserar om kreativa sätt att döda kunderna på? Men den goda nyheten är iallafall att jag har insett att jag kan vara oerhört kreativ och praktisk när jag vill (jag visste väl att boken om medeltida tortyr skulle komma till användning en vacker dag!).

Jag tror jag väntar tills imorgon med att prova en sån däringa tablett. Lite nyfiken på effekten är jag och läkaren försäkrade mig om att de inte var beroendeframkallande (meeeeeeh, vad är då grejen liksom??), så ja. Men allra helst vill jag inte ha skumma substanser i systemet (för det är ju verkligen inga kemikalier eller sån skit i allt godis jag äter, haha) även om de är ofarliga (jamen jag tar ju knappt ens Alvedon eller Ipren om det inte är riktigtriktigtriktigt illa). Så uppepå all annan skit så har jag lite ångest över att ta töntiga sömntabletter.
Undrar om de där pillren löser världsproblem också? Tanten på apoteket sa att det var ett vanligt läkemedel som ofta skrivs ut. Nähä... Ingen problemlösare med andra ord. Synd.

Nu ska jag iallafall sova (utan mirakelpiller). Imorgon är en ny dag med nya möjligheter till att världen går under, men sån tur har jag nog inte.

Ska det vara så här?

Jag ska alldeles strax åka till en kurator och prata av mig. Jag borde vara lättad över det faktum att, efter ha mått skit i flera år, så har jag nu tagit tag i det hela. Men nej, jag känner mest ångest. Jag vill egentligen inte prata alls med någon. Jag vill bädda ner mig och dra täcket över huvudet och gå i ide.
Det jag känner att jag skulle behöva är en lång jävla semester så att jag kan komma ikapp mig själv och landa i min nya situation (oh yeah, för folk som undrar så har äktenskapet gått i graven och det var kanske lika bra) och ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det (fast egentligen vill jag bara gå ut och lägga mig i en snödriva och dö, men det är nog inte tillräckligt kallt för det).

Anyways, kuratorn kanske har något bra att komma med. Eller så har hon inte det och då skottar jag väl ihop en snöhög och inväntar kallare väder.

Ridning är en utomhussport som ibland utövas inomhus

Vad farao skulle det regna igår kväll för? Det kom en jäkla massa snö och jag hatar visserligen snö, men jag hatar regn och töväder mer och endast på grund av att sån skit alltid leder till min stora skräck här i livet - IS.
Jag hatarhatarhatarhatar is så himla mycket!
Gjorde världens praktvurpa igår när snön så fint dolde alla stora isfläckar som man vanligtvis kan undvika. Så på väg ut till hästarna i hagen med ett par ikeapåsar under armen för att packa kvällshö från deras storbal (alltid lika populärt när Linus kommer och ifrågasätter varför jag stjäler hans mat), och plötsligt så låg jag bara sprattlandes på rygg som en skalbagge. Som tur var hade jag massa vinterkläder och mössa och grejer så jag slog mig inte direkt (blåmärke på armbågen, en öm skinka och en stel muskel i nacken idag). Evelina som var med skrattade gott åt mig i ungefär 3 sekunder, sen gjorde hon samma grej på en annan isfläck. Men hennes is gick sönder så hon blev blöt, den stackaren. Karma säger jag bara, karma. ;)

Det hade ju bestämts att det skulle åkas på äventyr till ridhus med båda hästarna idag så sagt och gjort så snyggades dom till, stoppades in i transporten och vi brummade iväg för att hämta upp Lilla Ellen (jaaa vad fint smeknamn, men så kan det bli när man har flera stycken Ellenar att hålla reda på). Ridhuset vi hade tänkt oss visade sig vara uppbokat på träning och lagom tills det började dra ihop sig till avslut och tränaren skulle packa ihop och åka hem så rullade det in två transporter till och en av gårdens egna hästar dök upp för att trimma lite. Med Polly som är totalt orutinerad i ridhus och knappt styrbar under ryttare än, och med Linus som hatar okända hästar och inte drar sig för att sparka efter dom så togs beslutet om att åka vidare till nästa ridhus som oftast brukar vara tomt och så var fallet även denna gång. Hästarna gjorde stora ögon, Polly, som har varit i ridhus en gång i hela sitt liv och det var åtminstone 2,5 år sedan, tyckte att det var skitskumt och stirrade misstänksamt i speglarna. Linus tappade alla koncept och var rädd för sig själv och det gick åt en halv evighet att få honom på rätt köl igen.

Ellen fick äran att styra runt på Polly och kolla in dom läskiga hörnen, markbommar och annat roligt. Polly är ju som Polly är så efter ett par minuter vandrade hon runt som en karusellhäst på ponnyridning. Bommarna var sjukt märkliga och det tog tvärstopp när de försökte promenera över dessa första gången, Linus fick agera draghjälp och skötte sig iallafall dom 5 sekunderna.

Ellen och Pollan glider runt som om de aldrig gjort något annat.

Jäkla snygg modell på häst om jag får säga det själv och jag är inte partisk, nej då inte alls.

Under tiden så jobbade jag på att hålla Linus på mattan. Allt var farligt. ALLT! Bommar på marken, bommar uppepå sargen, hinderstöd i hörnen, frustningar från Polly, hörnen, dörren... Oh em gee liksom, chilla lite kusen! Han har blivit galet pigg och glad (läs: hysterisk). Jag vet inte riktigt varför, han får liksom ingen mat ju (ja förutom hö alltså)! Inget som kan ge extra energi! Om inte Granngården sprutar sina morötter med raketbränsle vill säga, och det är ju inte speciellt troligt. Men efter en stund så lugnade han ner sig iallafall och gjorde det jag bad om (fastän jag är otydlig och fladdrig och okonsekvent och inte vet vad jag sysslar med hälften av tiden) och vi kunde till och med trava ett par minuter utan att han for runt som en förgiftad råtta och slängde sig hit och dit (som han typ gör ute nu för tiden, om han inte skickar ut ett valfritt ben och piper). På onsdag kör vi igång med ridning för instruktörs-Erika igen, då ska han få jobba riktigt ordentligt (och jag med antar jag, det brukar jag få).

Ja ingen kan ju beskylla mig för att inte vara ordentligt påklädd.

"NÄE?! Är det SANT?! Någon jävel har lagt bommar på marken! Fy farao så LÄSKIGT!"

Men han gick över iallafall, och även om jag ser livrädd ut så var jag mest trött på hans drygheter.

Polly skötte sig iallafall strålande och efter en stund så bytte vi runt lite så Evelina fick ta ett par varv på Polly och Ellen fick gasa runt lite på Linus, innan vi packade ihop igen, körde hem Ellen och for hem själva för att fodra hästar och människor.

Evelina och Polly. En av dom ser ut som en gunghäst typ. Gissa vem? (Ledtråd: Det är INTE Evelina!)

Sånt här gör Polly varje dag när ingen ser. Eller nja... Men efter att första tveksamheten gått över så knatade hon över bommarna utan att fundera vidare.

Mitt liv har varit lite lätt kaosartat ett tag och jag har iallafall bestämt mig för att skära ner på ungeför allt. Har avsagt mig en del ansvar på jobbet ("En del"? Hah! Jag har avsagt mig ALLT ansvar på jobbet! Ansvar är överskattat!) för att slippa den extra pressen. Och efter mycket funderande fram och tillbaka har jag beslutat mig för att skära ner på hästarna också. Polly letar således fodervärd och detta är anledningen till att hon hastigt och lustigt blivit ridhäst. Typ... Hon har större chanser att hitta ett vettigt hem om hon iallafall är riden ett par gånger och så här långt tar hon ju allt med ro. 

Hon ska inte på några villkorsvis säljas och hon kommer absolut inte skänkas bort, utan det är enbart fodervärd som gäller. Jag vet hur låg status varmblodstravarna har därute bland hästfolket tyvärr och det är inte alls ovanligt att de hamnar snett och blir vanvårdade och får svälta. Jag dör hellre själv än låter mina hästar mötas av ett sånt öde. Jag har ingen som helst lust att behöva åka och hämta henne om ett år eller så när de nya människorna ledsnat och slutat ta hand om henne. Jag har hört alldeles för många skräckhistorier om folk som lånar ut/skänker bort/säljer och sedan får tillbaka en häst som är halt och mager och som inte är användbar längre pga att en del människor saknar vett och sans. Så ja... Jag kommer kräva referenser (en sisådär 500 stycken borde väl räcka?), skriva ett redigt kontrakt (där det står att om hästen på något sätt inte vårdas enligt direktiv så kommer jag bli fruktansvärt otrevlig och svår att tas med och jag kanske t o m säljer era barn till en slavhandlare) och hon ska inte heller hamna för långt bort. Lite koll vill man ju kunna ha.

Så ja typ så. 

Anledningen till att det blir Polly som försvinner är för att jag i dagens läge har mer glädje av Linus. Polly och jag har hängt ihop länge, men vi är egentligen inte kompatibla. Vi gillar varandra, vi har roligt ihop, men det där extra "klicket" finns liksom inte. Det har aldrig funnits, men det är inget som stör mig. Men nu har jag ju en häst till och jag har ett helt annat förhållande till honom (fast inte just nu när han är helt jäkla bindgalen, nu skulle han kunna få åka till korvfabriken på stört!) och vi passar varandra mycket bättre. Polly förtjänar bättre än att vara "den andra hästen". Hon är väldigt trevlig och lättsam och förtjänar en människa som tycker om henne mest i hela världen! Min fina Smalbening! Jag blir ju nästan lite tårögd när jag sitter här och ljuger ihop så vackra ord om den där stora bruna haggan, haha. Nädå, hon är väldigt trevlig och hennes stohumör är en del av hennes charm.

Nog om det, jag har haft en dundrande huvudvärk hela dagen och nu ska jag dricka två glas vatten och krypa ner i sängen med Tyra.

Premiärturen avklarad.

Värt att notera idag är att jag ÄNTLIGEN har kravlat mig upp på Polly och tagit en ridtur! Hurra för oss!
Hon är lite större än jag är van vid... oh who am I kidding? Polly är den största häst jag suttit på hittills! En milstolpe i mitt liv, helt klart.

Pollan skötte sig utmärkt, att ha ryttare är inga konstigheter för henne. Däremot var jag livrädd som vanligt, men det var ändå en liten tröst att jag känner henne sedan lång tid tillbaka och vet hur hon reagerar i olika situationer.
Hon traskade snällt framåt och tog oss sakta men säkert över stock och sten i skogen.
Det kändes helt galet märkligt att sitta på en helt ny häst efter att skavt runt på samma i över ett år.

Imorgon ska båda kusarna åka till ridhus, om vädret är okej, och jobba lite inomhus.

Ovettigt svammel

Ja här sitter jag med min bok i knät och funderar. Egentligen är jag på väg till sängen, imorgon är jag ledig och har planerat att ta en riktigt ordentlig tur med Linus och bara tanken på att få mysa med honom utan tidspress ger mig nästan lite töntig svindel och små minifjärilar i magen. Jättelöjligt jag vet, men jag gillar den där hästen som fasiken och det ska bli fett najs att kunna pyssla lite extra med honom imorgon. Kanske trimma lite hovskägg och kronränder och klippa nacken och borsta riktigt ordentligt på alla ställen som han gillar extra mycket. Annars så blir det mest att man drar av kusen lite snabbt med borsten för att man inte har tid och det beror oftast på att jobbet väntar.

Jag gillar verkligen dagar när jag kan mysa runt i stallet i min egen takt, det händer rätt ofta att jag fastnar en lång stund i hagen hos Linus och Polly och snackar lite skit och klappar lite extra, när jag ändå är där och packar höpåsar ur deras storbal. Och imorgon kan jag ta extra lång tid på mig om jag vill, jag var smart och fixade lunchen nu på kvällen så behöver jag inte komma hem imorgon och i ren panikhunger stoppa i mig allt möjligt onyttigt som jag kan tänkas hitta i kylen. Tummen upp för mig.

På lördag gör jag för övrigt debut i sadeln på Polly. Hon är riden ett antal gånger, Evelina har fått ta på sig rollen som testpilot, ett uppdrag hon klarat med bravur måste jag säga, och senast igår fick Polly en ny ryttare på ryggen när Lilla Ellen (som hon blev döpt till eftersom vi redan har en Ellen i stallet) tog sig en tur ihop med Eve och en av de andra räserkamelerna. Enligt rapporterna så gick det bra och jag kände att det börjar bli dags för mig att svälja ner rädslan (för jag blir helt galet kissnödig av tanken att sätta mig på en ny häst, även om jag nu känt Polly sedan 1800-kallt och kört henne regelbundet i drygt 4 år) och kravla mig upp på Smalbeningen. Lika bra att få det överstökat. Ska se till att rasta henne för vagn på fredag först, så kan jag känna mig ännu mer trygg. Den mentala biten är skitviktig för mig, det är fan inte roligt att vara rädd för en sån grej som ridning när man är en insnöad hästdåre. Jäkla knepig rädsla faktiskt, jag har inte varit med om någon tokig avramling sedan 2003, när jag stöp i backen med huvudet före under inridningen av en unghäst. Sedan dess har jag antingen stannat på backen eller hållt i mig för kung och fosterland. Men jag känner att jag blir säkrare och säkrare ju mer jag rider för fantastiska instruktör-Erika och nu tar jag mig igenom situationer där jag för två år sedan hade kastat mig ur sadeln på en nanosekund. Jag ser detta med ridningen som ett skojigt psykologiskt experiment på mig själv, haha.

Nu tror jag att jag somnar snart så det är lika bra att jag flyttar mig från soffan till sängen.

Då ger vi oss på ett nytt år då

Ja här händer det inte mycket. Det kan bero på att det inte händer så mycket i mitt liv alls just nu.
Idag har jag suttit i sadeln för andra gången på över en månad. Hästarna fick vinterpjucks i tisdags och i onsdags tog jag en skrittur med dundertaggad Linus. Idag hade vi sällskap av Evelina och Polly och Polly skötte sig finfint under sadel, utom en kort bit när vi försökte oss på att trava och båda hästarna tyckte att det var helt lämpligt att sprattla runt som hysteriska surikater. Dom var något upphetsade och vi fick helt enkelt skippa traven i ren självbevarelsedrift. Det var väl inte helt oväntat, de har ju mest gått i hagen den senaste månaden och ätit hö och det har varit så lerigt och jävligt att de inte varit speciellt sugna på att springa och göra av med energi på sin "fritid" heller.

Bjuder på några bilder från julafton (som är en evighet sedan), då båda kusarna fick komma ut på lite tömkörning, och de visade upp fina cirkuskonster vill jag lova. Linus har inte haft sele och tömmar på över ett år, jag förväntade mig något sorts utbrott från honom, men han pep lite och studsade någon gång och tyckte mest det var jätteroligt. Han travade fint på volt när jag bad om det (men han springer och kissar, något jag observerat i andra situationer där man kan gissa att han är lite stressad och förvirrad, det ger mig lite huvudbry faktiskt) och var pigg och glad.
Polly var helt vild. Jäkligt otippat, hon är ju mest stor och trög och brukar kunna behärska sig rätt bra. Men hon sprang runt som en galen kamel på syra och pep och slängde med benen åt alla håll och kanter. Inte så jäkla roligt för mig just då, men det är ju positivt att hon är pigg och glad och tyckte det var roligt. Hon tog till och med något varv i galopp på volt med mig hängandes i tömmarna. Herregud...
Vi hade med Evelina som sällskap, hon passade på att motionera två av de andra djuren i stallet. Dom var nästan lika spattiga dom. Måste varit kylan som plötsligt slog till.

På tal om julafton. Den kom och gick och det var lika skönt det. Jag och Tyra bäddade ner oss i soffan med lite mat och ett par filmer när jag kom hem från stallet och så var det med det. Resten av julen spenderades på jobbet, men det var ju schysst av dom att ge mig iallafall en dag ledigt... (Nä jag är inte bitter, inte alls...)

Även nyår gled förbi i sakta mak, jag var nedbäddad innan tolvslaget (ny tradition?), som förberedelse på en extra lång dag på jobbet (nä det är ju bra DUMT att hålla stängt nyårsdagen så att personalen får ledigt iallafall EN dag om året! Sånt kan vi INTE hållas med! Men vi envisas med att tjata på personalen resten av året om hur viiiiktiga de är.)

Jag håller på att pillar på lite ny design till bloggen igen. Det har jag väl hållt på med till och från i två år nu, haha. Men förr eller senare blir jag nog klar. Har iallafall några inlägg på G inom den närmaste framtiden. Bland annat så ska hela Londonresan knytas ihop (det var ju några dagar kvar på den ja) och jag ska smälla ihop ett inlägg med bilder från början av december när Linus och jag var på dressyrkurs (har inte ens kollat på dom bilderna än, det kanske blir ett inlägg helt utan bilder om vi ser alldeles för förskräckliga ut, man vet aldrig).
Sen får vi se vad som händer och fötter helt enkelt, jag känner att jag har tappat lite motivation till ungefär allt just nu. Folk tjatar om att 2015 ska bli deras år och att allt ska bli så jäkla bra. Mitt 2015 kommer antagligen bli ett riktigt skitår om jag ska vara helt ärlig. Men man ska ju inte ta ut eländen i förskott så det är väl bara att lugna ner sig och vänta. Fattig är jag ju redan så DET kan ju iallafall inte bli värre! (Om man ska se någonting positivt i mörkret.)

Men nu är det dags att sova, imorgon ska kamelerna på tur igen.

God jul (i brist på en vettig rubrik)

Jaha, vad händer i mitt liv då? Inte mycket faktiskt. Jag har inte så mycket att blogga om just nu, det rullar på med jobb och hästar. Ja en jävla massa av båda delarna, man får vara glad om man hinner äta och sova emellanåt också.
Jag går mest runt i en liten bubbla och irriterar mig på allt (hallå, någon som borde gå till en doktor kanske och bli kollad för utbrändhetssymptom kanske?) och mår mest jäkligt dåligt mentalt. Känner mig slutkörd och kass. Vad gör man? Jag har avsagt mig en form av ansvar på jobbet och återgår till att bli en "vanlig" anställd (oh hey, vad är grejen med ansvar om man ändå inte har något för det?) och det är väl alltid något. Men tyvärr inte tillräckligt...

Iallafall... Nu ska jag inte lägga en svart filt över den mysiga julstämingen som... vänta va? Julstämning? Det är ju för farao ingen julstämning! Ingen snö (som jag iallafall avskyr) och inget julpynt (för jag hade varken ork eller lust i år) och jag kommer heller inte fira någon jäkla jul. Jag jobbar hela denna vecka förutom julafton och den kommer jag tillbringa dels i stallet och dels på soffan med Tyra. Jag har bunkrat med filmer åt oss. Orka träffa en massa folk och sitta i en massa surr på sin enda lediga dag denna vecka! Folk och konstant surr/bakgrundsljud har jag nog av på jobbet. Och jag har kommit till ett läge där jag inte ens orkar hålla igen truten och vara trevlig när jag borde. Ni vet de där orden "taktfull och "hänsyn"? Jag vet inte vad dom betyder längre. Jag kommer igen nästa år med tomtar och julgardiner och adventsstjärnor och hemmakokt julgodis. Kanske.

Men iallafall, nu svamlar jag. Igen.
Egentligen vill jag bara önska alla en riktigt god jul! Ta hand om varandra därute!

Snart är det nytt år

Denna dök upp i flödet på Instagram. So true.